I förra veckans Ring P1 kallade den rutinerade journalisten och programledaren Täppas Fogelberg Almedalen för ”informatörernas Bråvallafestival.”
Det är lika elakt som det är välfunnet – och även om jag var på plats under statsminister Stefan Löfvens tal i Almedalen i Visby igår, så vill jag börja den här texten med att säga: Jag är definitivt inte på Almedalsveckan.
Jag är inte med i några programpunkter, jag går inte på några seminarier och deltar inte i några panelsamtal. Jag går definitivt inte på några mingel – jag råkar bara vara på Gotland sedan midsommar, och passade på att åka in till Visby och höra vår statsminister tala.
Mer om detta senare – först vill jag bara konstatera att den mest sympatiska nyhet som jag tagit del av under veckan var från de gotländska tidningarna, som under rubriken ”Norrbottningar nobbar Almedalsveckan” citerade Kirunas socialdemokratiska kommunalråd Kristina Zakrisson: ”Jag tror nästan att det där kommer att dö av sig själv.”
Vi kan väl hoppas. Men med det sagt finns det faktiskt en klar behållning i att se våra politiska företrädare tala live, i stället för som i vanliga fall på radio och på tv. De är nämligen betydligt vassare, och betydligt mycket mer imponerande än man vanligtvis tror.
Så var det när jag 2014 för NSD:s räkning lyssnade när den dåvarande utrikesministern Jan Björklund (L) presenterade en del av vårbudgeten på Alviksskolan – jag satt i bilen därifrån och liksom förundrades över att han hade varit så skärpt, haft en sådan detaljkoll och faktiskt verkat både ödmjuk och intelligent.
Så var det också när Stefan Löfven talade i Almedalen. Löfven har inte blivit Socialdemokraternas ordförande eftersom han är arbetarrörelsens främste talare eller agitator – men i kraft av sitt ämbete, av sin personliga berättelse och sin egen lågmälda men tydliga auktoritet bär hans ord ändå, om man verkligen lyssnar till dem, en stor tyngd.
Tisdagens socialdemokratiska förslag om samordnade insatser för integrationen i utanförskapsområden kanske inte vänder samhällsutvecklingen på egen hand. Men i sitt tal lyckades Löfven knyta ihop det ämnet med det andra som just nu dominerar politiken, det brittiska utträdet ur den Europeiska Unionen, och visa att de handlar om samma sak: Om ett val mellan gemenskap och isolation.
Vi kan välja att möta utvecklingen tillsammans, eller dra oss tillbaka och försöka härda ut den ensamma. Genom att visa på det erbjöd Löfven faktiskt någonting som Sverige behöver minst lika mycket som konkreta, progressiva reformer – han erbjöd en berättelse, och ett meningsfullt sätt att förstå både vår position och vår roll i den här världen.
De senaste månaderna har – trots en problematisk och oönskad asyllagstiftning och en djup personkris inom Miljöpartiet – varit en bra tid för den bräckliga svenska regeringen. Man har på område efter område lyckats sy ihop meningsfulla, blocköverskridande överenskommelser och brutit den svenska politikens dödläge – och äntligen fått utdelning för det hårda arbetet för en plats i FN:s säkerhetsråd.
De framgångarna är ett politiskt kapital att ta tillvara på – men det har redan nu gett avsättning i ett ökat socialdemokratiskt självförtroende. Och medan jag – så snabbt som möjligt – smet ut genom Ringmuren, bort från Almedalsveckan, kom jag på mig själv med att tänka att jag just hört en Socialdemokratisk partiordförande tala med både självförtroende och mandat. Och jag måste erkänna att jag inte riktigt minns när det hände sist.