Gruvan tornar upp sig när tåget rullar in mot den tillfälliga stationen i Kiruna. Det finns inga tvivel om att det är gruvstaden jag kommit till. Det förstår till och med en stockholmare som jag.
Min främsta referens till Kiruna har tidigare varit SVT:s serie Midnattssol. Men ett seriemördardrama är visst inte den bästa läraren när en vill förstå någonting på riktigt.
Som så många ignoranta sörlänningar innan mig har jag inte riktigt förstått Norrbotten och LKAB:s betydelse för Sverige förrän jag står i berget som lagt grunden för det Sverige vi alla känner och älskar.
Berättelsen om LKAB är berättelsen om Sverige.
När resten av Europa slickade sina ekonomiska och fysiska sår efter världskrigen stod den svenska järnmalmen redo att exporteras och säkra Sveriges framtida välstånd. Välfärdsstaten Sverige kunde således växa fram. I ”Boken om LKAB” beskrivs järnmalmen som den svenska nationalrikedomen. Få förskönande uttryck träffar mer rätt.
År 1915 elektrifierades Malmbanan, järnvägen som rinner som en älv genom Norrbotten hela vägen till Narvik i Norge för att frakta det norrländska guldet ut i världen. Elen kom från Vattenfalls nyöppnade vattenkraftverk i Porjus. 102 år senare siktar LKAB på att bli koldioxidfritt.
För en vecka sedan valdes den tidigare statsministern Göran Persson till ny ordförande för LKAB. Hans mål var tydligt – både diesel och kol ska bort från gruvbolagets verksamhet. Något som rimmar väl med regeringens mål om att Sverige ska bli koldioxidfritt till år 2045 och inte särskilt förvånande för ett statligt bolag. Men med Sverige och gruvnäringen är det svårt att säga vem som för och vem som följer. Sverige och LKAB har vuxit jämsides. Och det moderna Sverige innebär även ett modernt LKAB.
I Kiruna är livet uppdelat i under och ovan jord. Mina frågor besvaras ofta med motfrågan: ”Menar du under eller ovan jord?”
Under jord har nästan ett litet samhälle byggts upp runt malmbrytningen. Verkstäder, matsal och till och med en liten butik går att hitta utan att behöva ta sig upp till dagsljuset. Drygt en kilometer under jord, i en kontorslokal, täcker klätterväxter en hel vägg. Värmelampor håller dem vid liv.
I berget ringlar 50 mil asfalterad väg fram. Det är tre mil längre än resan från Luleå till Riksgränsen.
Ovan jord finns viktiga delar i produktionsledet. Bland annat styrs här maskiner som finns i gruvan via skärmar och joysticks. Utanför det inhägnade området finns gruvbolagets förlängda arm, staden Kiruna.
Om LKAB:s och Sveriges samlevnad finns i det dolda så är relationen mellan LKAB och Kiruna kommun lättare att förstå. Det ömsesidiga beroendet går att se med blotta ögat. Från toppen av Kiirunavaara ser jag hela staden som just nu flyttas. I utkanten av staden sticker det cylinderformade nya stadshuset upp. Framför mig gapar klyftan som staden ska skyddas från när gruvan gräver sig djupare ner under staden.
Att flytta en hel stad till förmån för ett företags verksamhet låter overkligt. Men i Kiruna är det självklart. För utan LKAB:s alla arbetstillfällen blir det svårt för staden Kiruna att överleva. Och utan staden Kiruna står LKAB utan arbetskraft. I Folkets Hus reception finns det en LKAB-utställning om stadsflytten. Där betonas samarbetet mellan kommunen och bolaget. Det är uppenbart att flytten är nödvändig för alla.
Fortfarande består en tredjedel av Sveriges BNP av exportintäkter. Bland de viktigaste exportvarorna finns järnet och stålet. Vad Fredrik Reinfeldt än hade fått för sig i Davos 2013 så är den svenska industrin levande i allra högsta grad. I Kiirunavaara pågår den dygnet runt. Och trots att resten av Sverige tittar bort så flyttas nu en hel stad för att industrin ska överleva.
Längst ner i gruvan, på 1535 meters djup, är bilens strålkastare vår enda ljuskälla. Den asfalterade vägen har tagit slut. Här kommer malmen fortsätta brytas. Här kommer Sveriges ekonomi fortsätta stärkas.
Och nu ska det göras klimatsmart.