Många kulturer och samhällen har genom historien har sina nationalepos, med berättelser om äventyr och stordåd som traderas genom generationerna. Historier om anfäder som övervann oöverstigliga hinder. Om rakt nedstigande släktled till de pionjärer som lade grunden för samhällsbygget.
Grekland har Iliaden och Odysséen. Rom har Aeneiden. Och i Norrland har vi Jernbanan: Sara Lidmans romanserie om hur norra stambanan byggdes, västerbottens inland befolkades, och hur den stora världen kom till Lillvattnets socken.
Året är 1878, och i byn Månliden sitter tonårskillen Didrik Mårtensson på dass och läser Skellefte-avisen. Det han läser gör honom bildligen och bokstavligen skitförbannad.
Här har norrlänningarna betalat skatt för att bygga upp järnvägen i södra Sverige, men nu meddelar överheten att det inte är ekonomiskt försvarbart att förlänga den norra stambanan till hans trakter.
Uppe i denna gudsförgätna obygd hade man ju redan lagt stora summor på nödhjälp. Och vad för nytta skulle det fattiga och glesbefolkade Norrland ha av järnvägsförbindelser?
Att ens bygga vägar i dessa myrmarker var enligt kronan ett slöseri med skattemedel. De ynka fyra snöfria månaderna då fordon kunde framföras fick man gott hålla sig hemma!
Men Didrik köper det inte. För honom representerar järnvägen moderniteten själv: ingenjörskapets seger över naturen.
Med järnvägarna skulle avstånden inom landet krympa. Handeln skulle flöda, vyerna vidgas, välståndet öka, och bygderna växa.
Med vilken rätt skulle endast sörlänningarna förlänas dessa välsignelser? ”Dem måste få veta och känna att vi finnas här. Kräva vi Jernbana i stället för nödhjälp då förstå dem där nere att vi också hava något av större värde att komma med, att här slumra rikedomar i nejderna som vi med glädje vilja låta komma hela riket till godo.”
Det är lätt att känna igen sig i Didriks frustration. Händelserna han beskriver ligger 150 år tillbaka i tiden. Men känslan av att i vår landsända bli förbisedda består.
Av att å ena sidan förväntas förse landet med el från vattenkraften i våra älvar; trä från sågverken i våra skogar; koppar och järn från gruvor på marken vi bor på, och å andra sidan förväntas nöja oss med obefintlig samhällsservice.
Diskrepansen mellan de värden som skapas och det vi får i gengäld har blivit för stor för att vara hållbar.
Man är frestad att som Leif Östling fråga: Vad fan får vi för pengarna?
I boken anmärker länsman Holmgren till Didrik att: “Jernbanan [...] är själva förutsättningen för att rikedomen skall åtkommas. Utan jernbanan ruttnar den, till ingen nytta.”
Men med nio urspårningar på Malmbanan på fem års tid - och hundratusentals ton malm på lager i Svappavaara och Kiruna - verkar knappt ens detta motiv bita på regeringen.
Man skulle kunna tro att de misstog underhåll för underhållning, för detta är ju ett skämt.
Oavsett politisk vilja är det dock ovedersägligt att det utöver en rejäl upprustning av befintlig infrastruktur kommer att krävas en storskalig utvidgning av järnvägens kapacitet för såväl person- som godstrafik kommande år.
Detta kommer i sin tur att kräva att det finanspolitiska ramverket ändras. För att som nu bara låta infrastrukturskulden växa är inte bara försummelse. Det är medveten förstörelse.