Just nu arbetar jag som lärare i svenska i Budapest, Ungern. I undervisningen händer det att vi får tillfälle att diskutera svensk kultur och historia – och nyligen hände det sig att studenterna tillsammans hade sett Maud Nycanders och Kristina Lindströms uppmärksammade dokumentärfilm Palme som kom 2012.
Det är en bra film, det var studenterna eniga om. De var också intresserade av Palmes person och livsöde, och ville veta mer. Men när jag ställde frågan vad de trodde att Palme skulle ha gjort i det politiska läget i Sverige och Europa idag, tvekade de.
Liksom många svenskar undrade de hur en så radikal, verbal och konfrontativ politiker skulle passa in i det nuvarande politiska samtalsklimatet. Skulle han komma på kant med stora världsledare, och skulle inte det vara farligt i en allt oroligare omvärld?
Det är mycket möjligt att de har rätt. Palme var en kontroversiell politiker, av en annan typ än vi är vana vid idag.
Samtidigt kände jag mig tvungen att påminna dem om att inte heller Palmes tid var ofarlig eller utan svårigheter. När han blev statsminister pågick det kalla kriget för fullt, och i Europa fanns såväl kommunistiska som fascistiska diktaturer.
Palme dog flera år innan Berlinmurens fall. Då var Sverige inte ens medlemmar i EU – men nu låter det nästan som ett tecken på den kommande apokalypsen att ett annat land, Storbritannien, ska lämna unionen.
Det finns just nu – och kanske alltid – en tendens att blåsa upp just den egna tidens svårigheter och orosmoln som de allra största och mörkaste.
Det är naturligt – de passerade kriserna har på gott eller ont redan lösts, medan det är framtiden som vi inte kan låta bli att oroa oss för.
Det finns dock en risk att vårt jämförelsespann är för kort. Om vi jämför med de relativt fridsamma och eniga åren kring millennieskiftet, är vår tid orolig. Men än så länge är det faktiskt inte en del av arbetsbeskrivningen som statsminister att med rätta stämpla europeiska kollegor som ”satans mördare.”
Och när det kommer till inrikespolitiken pågår faktiskt precis samma strid nu som då: Det är socialdemokratin och konservatismen som sitter på varsin axel till liberalismen, och slåss om dess själ.
Är liberalismens kärna skattesänkningar och frihet för företagen – eller är det ett humanistiskt arv och frihet för individerna? På den punkten tvekade Olof Palme inte – och det borde faktiskt Sveriges liberaler inte göra heller.