Under en pressträff på måndagen upprepade energiminister Khashayar Farmanbar (S) Socialdemokraternas inbjudan till nya blocköverskridande samtal om Sveriges framtida energipolitik.
Bakgrunden är den breda energiöverkommelse som träffades 2016 mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet. Den förhandlades fram av dåvarande statsminister Stefan Löfven (S), och ansågs vara banbrytande.
Efter flera årtionden av diskussioner och omkastningar på energipolitikens område skulle man nu ta ett nytt steg, och få till stånd en långsiktig uppgörelse om den framtida energipolitiken.
Det var inte bara nödvändigt för den gröna omställningen, utan också och kanske framförallt viktigt för att trygga den svenska elförsörjningen över tid och ge branschen fasta ramar och spelregler att hålla sig efter.
Investeringar i ny energi är kostsamma och långsiktiga projekt, och behöver vila på en trygg politisk grund så att det som sägs i maj också visar sig stämma i oktober.
Den överenskommelsen fick sin första spricka när Kristdemokraternas partiledare under den förra valrörelsen, utan att först förankra det hela i sitt parti, öppnade upp för nyinvesteringar i kärnkraft.
I det följdes hon av den övriga borgerligheten i december 2019 – och därmed var det uppenbart att det som skulle ha varit långsiktighet även från borgerlighetens sida inte höll mer än i en mandatperiod.
Det fanns helt enkelt för många politiska poäng att plocka på att göra energipolitiken till en konfliktfråga igen.
Det hela är olyckligt – men med den bakgrunden är det kanske inte särskilt överraskande att även denna nya inbjudan till blocköverskridande samtal får nobben av den samlade borgerligheten.
Från dem heter det nu att det inte behövs några nya samtal, men att Socialdemokraterna kan ansluta sig till deras linje om de har lust. Detta trots att Socialdemokraterna faktiskt har öppnat för en diskussion om det borgerliga förslaget om nyinvesteringar i mindre kärnkraftverk.
Om det kan man tycka mycket. För egen del är jag övertygad om att vi skulle göra klokast att följa den inslagna linjen, och betrakta kärnkraften som en energikälla som tillhör gårdagen; den är dyr, den tar tid att bygga ut och för med sig risker som är värda att ta på yttersta allvar.
Frågan är inte om, utan när, andra energikällor kommer att visa sig vara både billigare och effektivare än den.
Men av det borgerliga beskedet kan man också dra politiska slutsatser, som är desto mindre tvetydiga.
Det ena är att det ännu en gång har visat sig vara lämpligt att iaktta viss försiktighet när man träffar en överenskommelse med Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M). För dem kan någonting vara sant, viktigt och heligt den ena dagen – men desto mindre viktigt dagen därpå.
Det andra är att deras primära intresse inte är att ge Sverige en stabil och över tid hållbar energipolitik eller ens att främja kärnkraften. De har blivit erbjudna det de påstår sig vilja ha – men tackar nej, och föredrar i stället att bevara energipolitiken som politiskt slagträ.
Det är inte särskilt oväntat – men det är olyckligt. Vi står just nu inför en europeisk energikris som kommer att drabba både hushåll och näringsliv, och det bästa för alla vore att göra en gemensam ansträngning för att ge den framtida energiförsörjningen en trygg och hållbar grund.
Frågan är när den nya högeroppositionen ska börja sätta Sveriges gemensamma intressen i första rummet – och sina egna partipolitiska en liten smula längre bak?