Det är bra att borgerligheten äntligen sakta har börjat överge sin tidigare syn på att elever som kunder och varor på en marknad är en bra idé.
Skolminister Lotta Edholm (L) vågar till och med gå ut och peka ut friskolorna som en möjlig faktor till det senaste milt sagt deprimerande PISA-resultatet. Till Aftonbladet säger hon att det är svårt att säga exakt hur sambandet ser ut, men att systemet inte bidragit till att förbättra svenska elevers kunskaper.
Nej. Det har det inte. En väldigt enkel anledning är för att elever inte ska vara både kunder och varor i ett kapitalistiskt skolsystem. Utbildning är inte som vilken produkt som helst.
Vi tar det steg för steg:
För det första: Elever på en friskolemarknad är de facto kunder på en skolmarknad eftersom de har en skolpeng kopplat till sig som skolföretagen vill åt.
När de vinstdrivande företagen väl fått en gynnsam kassako in till verksamheten vill de precis som vilket företag som helst göra kunden nöjd så kunden blir kvar. Här ingår även naturligtvis kundens familj: det vill säga föräldrarna. Vad gör kunden med föräldrar nöjda? Jo, höga betyg som senare kan användas för att söka och komma in på utbildningar.
En skolledare vill också att hens elever ska ha höga betyg eftersom det ger positiva signaler till ägarna. Att ha en skola med höga betyg är nämligen utmärkt i marknadsföringssyfte. Och marknadsföra sig måste skolföretagen för att hela tiden få in nya kunder till verksamheten.
I detta bisarra system blir det naturligtvis svårt att navigera kring skolans läruppdrag: det den undervisande lärare ser att elever, förlåt kunderna, behöver måste inte alls gå i samklang med vad kunderna med föräldrar ”kräver”.
Det blir ett maktförhållande där läraren riskeras att pressas från flera håll, det skulle passa som en overklig scen i Alice i Underlandet. Vem kan argumentera för att det ger utmärkt grund för hållbar rättvis undervisning?
För det andra: Elever är också varor på skolmarknaden. Det företagen får in i form av skolpengen kan generera mer eller mindre vinst.
Så vissa elever är mer gynnsamma än andra för de vinstdrivande skolorna. Elever med stora behov riskerar att skolpengen helt äts upp, eller, så kostar eleven mer än själva skolpengen.
I marknadsmässiga termer blir alltså elever med omfattande behov av stöd en förlustaffär. Det är ju bara tänka själv: vilka elever blir mest attraktiva på marknaden? Vilken ”kundgrupp” riktar sig skolföretagen mot? I vilka bostadsområden är det attraktivt att verka?
För det tredje: Det är generellt så kallade medvetna föräldrar med högt socialt och/eller ekonomiskt kapital som placerar sina barn på attraktiva friskolor. Det här innebär att barn till föräldrar med lägre utbildning, lägre ekonomi, svårare förhållanden blir ”kvar” på den kommunala skolan.
Man vet att en alltför homogen elevgrupp – alltså kanske en skolklass med många omotiverade elever inte är gynnsamt. Det skapas lätt en negativ kultur som inte ens på pappret är lätt att vända.
Det är bättre för eleverna att gå i en skolklass där det finns både de som har lätt för sig i skolan, och de som har det kämpigare. Det kan gynna inlärningen för båda grupperna. Att sära på barnen – som vi gör med friskolesystemet – är inte bra.
Det här är inget nytt. Nu har vi det återigen bekräftat via nya PISA-undersökningen.
Lotta Edholm törs inte gå med storsläggan på friskolorna i Aftonbladet (hon har själv investerat i branschen), utan tillägger att det viktigt med frihet.
Den rimliga frågan är då: frihet för vem och vilka? En bra utbildning för alla barn ger möjlighet till frihet: Ska inte exakt alla ungar i Sverige få det?
Det är dags att eleverna befrias från att både vara kund och vara. Befria eleverna och låt dem få återgå till att vara bara elever.
Det vore ett viktigt steg att låta skola vara faktiskt skola – inte ett vinstdrivande företag.
Fokus måste vara på inlärning, inte att maximera vinster för kapitalisterna.