Året är 1492 och Columbus har precis anlänt till vad han tror är Indien. I själva verket är han på Bahamas. Nåväl, lokalbefolkningen var i hans ögon hursomhelst kättare, och därmed rättslösa i kyrkans ögon.
De var varken kristna eller bofasta jordbrukare, och ansågs inte äga det förnuft och ansvar som krävdes för att förvalta jorden eller styra sig själva. De var barn i behov av uppfostran, och här kom fader Europa med civilisationens gåva.
Året därpå utfärdade påven en bulla - inte ett kanelkryddat bakverk, utan en stadga - som gav Spanien rätten till allt som hade “upptäckts” väster om Kap Verde. Amerikas urfolk fråntogs så sina marker och förvägrades rätten att äga, köpa, sälja, eller ärva mark utan förmyndarens samtycke. I bästa fall fick de behålla en sorts bruksrätt som tröst.
En liknande utveckling inleddes under Gustav Vasa. Efter att 1523 ha enat riket kastade han ett getöga norrut. Lappmarkerna däruppe såg ju lockande och lite... tja, tomma ut. “Mitt!” tänkte han, och försökte lägga sina uppländska labbar på allt “herrelöst land” i dessa ödemarker.
Men det var varken herrelöst eller öde. Här fanns inte bara svedjefinnar och birkarlar, tornedalingar och samer, utan också jättar, troll och andra lustiga och olustiga väsen. Åtminstone om man fick tro samtida norrbottenskildrare som Olaus Magnus.
I sin inventering av Ume lappmark noterade den mer jordnära lantmätaren Jonas Gedda att markerna upp till fjällkedjan mot Norge redan bestod av hemman och lappskatteland: fastigheter som var skattlagda och besuttna.
För landshövding Graan var särskilt de fastigheter som övergetts av samer av intresse för uppodling. På hans initiativ utfärdades 1673 lappmarksplakatet, som slopade skatter och militärtjänst i utbyte mot att bosättare flyttade och odlade marken i norr.
När den första renbeteslagen stiftades år 1886 avskaffades också lappskattelanden, och med hänvisning till att de tillhörde en “lägre stående kultur” fråntogs samerna rätten till fast egendom.
Men även fjällbönder, skogsfolk och icke-renägande samer drabbades hårt av lagen, liksom av avvittringen som genomfördes 1873 - 1926 i syfte att säkerställa ägandeförhållandena i Norr, där hemman och allmänningar avskildes från Kronomark.
Slutligen beger vi oss till Palestina, som 1920 - 1948 var ett brittiskt mandat med syfte att skapa “ett nationellt hem åt det judiska folket” samt vägleda palestinierna till framtida självstyre.
Men kort efter Israels bildande år 1948 antogs krisförordningar som reglerade “övergiven” egendom - med vars hjälp palestinsk mark kunde beslagtas tillfälligt - samt en lag för uppodling av ödemark. Då de fördrivna palestinierna förbjöds återvända blev förordningarna permanenta 1950.
Befälhavare gavs mandat att “stänga” palestinska marker, som därmed blev obrukbar “ödemark.” Lagen om markförvärv legaliserade 1953 beslagen retroaktivt, och 1954 bodde mer än ⅓ av den judiska befolkningen på palestinsk “övergiven” mark.
År 1960 bildades slutligen en myndighet för markförvaltning, som nationaliserade 810 000 hektar palestinsk mark. Lagen förbjöd dem också att äga, arrendera eller arbeta på 97 procent av den statliga marken.
Oavsett om vi pratar om Amerika, Palestina eller Lappland, har alltså statliga myndigheter och koloniala och nationella projekt använt juridiska och administrativa verktyg för att omfördela mark till förmån för nybyggare, ekonomiska intressen, nationell konsolidering, och i vissa fall avskilt områden för utsatta grupper.
Men när så sker utan hänsyn till historiskt upparbetade rättigheter, med en rättvis avvägning mellan olika gruppers intressen och behov, så uppstår lätt konflikter mellan parter med absoluta anspråk.
Det ser vi nu resultatet av i Gaza.