Just nu gungar marken under regeringen i vårt östliga grannland, Finland. Det dröjde inte särskilt länge.
Petteri Orpo tillträdde som statsminister så sent som i slutet av förra månaden, och leder en koalition som liknar den svenska; efter utdragna regeringsförhandlingar leder hans Samlingsparti en höger-mittenregering som lutar tungt på ytterhögerpartiet Sannfinländarna.
Den avgörande skillnaden är att Sannfinländarna till skillnad från Sverigedemokraterna sitter med i regeringen – och det är just detta som har lett till den nuvarande krisen.
Först tvingades partiets näringsminister Vilhelm Junnila lämna regeringen sedan det uppdagats att han har tydliga och långtgående kopplingar till den finska extremhögern, och i tal vid deras sammankomster fritt och obesvärat använt sig av nazireferenser.
Det var illa nog – men det skulle bli ännu värre. Efter Junnilas avgång avslöjades att finansministern och partiledaren Riikka Purra i kommentarer på bloggar skrivit grovt rasistiska kommentarer och gett uttryck för detaljerade fantasier om att mörda invandrade finländare.
Purra själv har bett om ursäkt och hänvisar till att kommentarerna skrevs för länge sedan – men det duger knappast för oppositionen, som kräver att riksdagen kallas in från sommaruppehållet för en förtroendeomröstning.
Statsminister Orpo har varit flat i sina fördömanden av det inträffade – han godtog Purras ursäkt och utlovade nolltolerans mot rasism i sin regering, men en nolltolerans värd namnet skulle i det här fallet naturligtvis innebära Purras avgång och regeringens fall.
Hur nära Sverige och Finland än står varandra, har vi två olika politiska traditioner och situationer. Blott Finland finska krusbär har, och en direkt jämförelse mellan länderna kommer alltid att vara omöjlig.
Men själva dynamiken är just nu densamma. Vi har också ett traditionellt parti höger om mitten i Moderaterna, som nyligen har erövrat statsministerposten genom att samla en del av landets liberaler och ytterhögern intill sig.
Sverigedemokraterna må i vissa avseenden vara mer slipade än de finska Sannfinländarna, och har valt att stå utanför den svenska regeringen i utbyte mot en i det närmaste fullständig kontroll över dess politik.
Men de är ett parti som grundades i den nynazistiska miljön, och man behöver inte tänka efter särskilt länge för att minnas företrädare för partiet som uttryckt sig som Junnila och Purra.
Det vet vi att statsminister Ulf Kristersson (M) vet lika väl som alla andra. Han brukade själv säga det högt, gärna och ofta – åtminstone så länge han hade något hopp om att nå statsministerposten utan dem.
Det är också därför vi ser hans och hans partikamraters på ytan besynnerliga flathet inför hur deras samarbetsparti SD beter sig, och hur de uttrycker sig om hans regering och politik; han är så beroende av dem, att han helt enkelt inte har råd att säga ifrån, utan måste hålla god min i elakt spel.
Därför borde Kristersson kasta en blick över Bottenviken, och se vilka konsekvenser ett sådant samarbete kan komma att få.
Att sätta sig i en regering som vilar på ytterhögern betyder inte bara att man går till pantbanken med sin egen och sitt partis trovärdighet – det är också som att sätta sig framför ratten, blunda, trycka ned gaspedalen och hoppas att det hela kommer rätt.
Kanske kommer bilen att hålla sig på vägen ett tag – men förr eller senare kommer den att landa i diket ändå. Och då blir det i slutändan den som har låtsats styra som behöver ta konsekvenserna av det.