Just nu sitter jag och skriver på en bok om socialförsäkringarna och välfärdspolitiken. Den statistik jag bearbetar visar på vidgade klassklyftor och ökad social otrygghet.
Det handlar exempelvis om att arbetaren i Norrlands inland med höga sjukdomsrisker idag riskerar att fattiggöras på grund av systemfelen i sjukförsäkringen, samtidigt som storbolagsdirektören i Djursholm via en vårdförsäkring kan köpa sig förtur till högkvalitativ privat sjukvård.
Men det handlar också om att tjänstemän och industriarbetare, som tjänar mer än genomsnittet, riskerar att tvingas bort från hus och hem om de drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Otryggheten har ökat i takt med den politiska elitens växande tilltro till marknadslösningar, nedpressad skattekvot och en orimligt stram finanspolitik. Långt in i många tjänstemannahem märks att utgifterna till socialförsäkringarna mer än halverats i relation till BNP sedan 1990. Allt detta kan inte skyllas på regeringarna Bildt och Reinfeldt.
Ojämlikheten sliter isär vårt samhälle på många olika sätt – socialt, ekonomiskt, geografiskt och mentalt. Tilliten till andra människor och välfärdsstaten skadas. Ändå talades det så lite om välfärdspolitiken i den senaste valrörelsen.
Det har skapat en frustration som missnöjespolitiker i Sverigedemokraterna (SD) kunnat exploatera. Förmodligen är detta en av de bidragande orsakerna till att SD ökat sitt stöd utanför storstäderna.
Frågan är hur SD nu ska klara av att hantera denna frustration, när den högerregering de styr sannolikt kommer att prioritera skattesänkningar framför att förstärka socialförsäkringsskyddet.
Förmodligen kommer detta att skapa djupare indignation, inte minst hos den tredjedel i gruppen med sjukersättning som röstade på SD i senaste valet.
Oavsett hur det blir med den saken finns all anledning att göra en grundlig eftervalsanalys inom arbetarrörelsen. Så länge socialdemokratin saknar en tydlig maktanalys och en konkret jämlikhetspolitik, som utgår ifrån det breda löntagarintresset, kommer partiet att fortsätta gravitera runt andra partier.
Ena dagen blir det avståndstagande moralism och nästa tillmötesgående triangulering. Det har blivit för mycket av detta och för lite av konkreta välfärdsreformer.
Ungefär så tänker jag, när jag kommit halvvägs in i mitt bokprojekt. Arbetarrörelsen behöver skifta fokus - bort från kortsiktig taktik och andra partier och i stället börja borra i de grundläggande samhällsproblemen.
(S)amhällsanalysen behöver vässas och jag vässar min penna.