Mycket har blivit sagt om H&M:s erbjudande till den egna personalen – antingen tar de nya kontrakt med hyvlad arbetstid, eller riskerar uppsägning. Än värre blir det att de i samband med detta erbjuder nyanställda så kallade ”nollkontrakt” – avtal helt utan garanterad arbetstid, där de bara ska finnas tillgängliga efter företagets behov.
I grunden är det två olika behov av förutsägbarhet och planering som står emot varandra på den här punkten – och den intressekonflikten är klädkedjan inte ensam om.
För företagets del handlar det om att maximera den egna friheten i bemanningen, och att så sällan som möjligt behöva stå i den situationen att de betalar sina anställda i situationer där de i strikt mening inte skulle ha behövt göra det.
Det är typiskt för handeln och för många servicebranscher, där personalbehovet går upp och ner med säsongerna, tiderna för veckan och för dagen – personalkostnaderna är höga, och att lägga ett schema är sannerligen inte lätt.
Det blir lätt en aning för mycket eller en aning för lite, och man kan aldrig vara helt säker på vem som plötsligt kommer att säga upp sig eller bli sjuk.
Mot detta står de anställdas intresse, som i många men inte alla fall handlar om att få så många arbetstimmar som möjligt eller åtminstone kunna ha en aning på förhand om hur mycket de kommer att arbeta, och hur många kronor som kommer att finnas på kontot vid nästa månads slut.
Jag har själv jobbat en hel del i handeln genom åren och kombinerat det med andra jobb, men kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att försöka planera ett liv och en tillvaro med de förutsättningarna. Och då har jag inte en familj eller ens en hund att försörja, utan bara räkningar och en hyra att betala.
Ställ dessa två intressen mot varandra, så är det lätt att förstå vilket av dem som väger tyngst. H&M vill förstås kunna fortsätta dela ut pengar till sina aktieägare – men det är ett argument som måste väga lätt intill behovet av att se till att det finns mat på bordet eller veta att nästa månads elräkning går att betala.
Men det som verkligen gör H&M:s agerande i den här frågan är den i det närmaste extrema kortsiktighet som präglar den.
Från ett avlägset huvudkontor eller från en villa med sjöutsikt i skärgården kanske det kan verka som om det är ett enkelt jobb att vara butiksbiträde, och att det inte spelar någon roll vem som utför det eller hur den personen mår – inte så länge alla timmar som finns på schemat fylls.
Så är emellertid inte fallet – den som vill driva en framgångsrik rörelse måste ju förstå att en kompetent och trygg personalgrupp som faktiskt känner ett ömsesidigt ansvar gentemot sin arbetsgivare och sin arbetsplats.
Var finns egentligen motivationen att göra ett så bra jobb som möjligt eller ställa upp mer än nödvändigt – som ingen butik någonsin har klarat sig utan – om arbetsgivaren inte är beredd att visa upp ens den minsta grundläggande omsorg om sina anställda?
Det är obegripligt – men det gör inte hyvlingen mindre värd att bekämpa ur den samlade arbetarrörelsens perspektiv.
Vi är just nu på väg in i en lågkonjunktur med hög fart, och H&M är inte det enda företaget som vill möta den genom att montera bort säkerhetsbältet för sina anställda.
Detta är en utveckling som behöver mötas på facklig såväl som på politisk nivå, och visar att den svenska modellen fortfarande behöver försvaras om vi inte vill hamna i en situation där isolerade arbetare tvingas gå från arbetsplats till arbetsplats i ett osäkert hopp om att hyran, vardagen och ekonomin ska gå ihop.