Det är inte varje dag som reformer i den kommunala kulturförvaltningen i en mellanstor svensk stad leder till rikstäckande rubriker, som det har gjort i den styrande högerkoalitionens Norrköping .
Men det sker ändå betydligt oftare än det gör med motsvarande reformer i förvaltningen av de lokala skolorna, socialtjänsten eller det kommunala VA-nätet – och det är viktigt att ha i åtanke när man försöker förstå detta frontalangrepp mot kulturen som kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) har blivit ansiktet utåt för.
I förhållande till dessa verksamheter är det dessutom väldigt små summor man kan spara in på att som Norrköping spara in på och prioritera ner kulturella verksamheter, och man kan lugnt säga att det inte i första hand är hänsyn till den kommunala budgeten som är den verkliga orsaken till att man ropar på att just kulturen ska bära sina egna kostnader.
I stället är det just uppmärksamheten och symbolvärdet i ett angrepp på de gemensamma kulturvärdena man vill åt.
Det är populism av klassiskt snitt. Man försöker dra en gräns mellan å ena sidan kulturutövarna, som målas upp som bortskämda elitister med sina egna intressen främst, och folket å andra sidan, som arbetar och finansierar sina egna nöjen.
Det är samma skillnad som den före detta kristdemokratiska partiledaren en smula taffligt försökte måla upp mellan den kulturelit som uppskattar ”svårartade performancevrål”, och dem han kallade för ”verklighetens folk.”
Man kan fråga sig vem som egentligen har intresse av att driva en sådan konflikt. Det är knappast konstnärerna, som lever i samma verklighet och samma samhälle som vi andra gör.
Men det är inte heller dem som välavlönade och ofta välutbildade högerpolitiker försöker kidnappa och sortera in i ”verklighetens folk”, som helt förväntas sakna intresse för kultur. I stället är det just sådana populistiska politiker som tjänar på en sådan konflikt, eftersom en diskussion om estetiska preferenser skyler över de betydligt viktigare intressekonflikter de inte vill att vi ska se.
Det kan vara intressekonflikten mellan ägaren till ett företag och den som arbetar på det, mellan den som sitter på den ekonomiska makten och den som inte gör det.
Så har högern alltid velat använda kulturen som en kil för att skapa fiktiva konflikter mellan människor som i övrigt har allt gemensamt – och så kommer det sig att det som under de senaste åren har kallats för ”kulturkriget” i själva verket inte har varit något ”krig”, utan ett av högerns allra viktigaste verktyg för att utöka sitt maktinnehav.
När allt syre går åt till att diskutera vad någonting ska kallas, vem som får lov att vara Lucia eller vad som egentligen är god och värdefull kultur blir det ont om utrymme att diskutera var makten i det här samhället egentligen sitter, och vem som tjänar på vår rådande ekonomiska modell.
Det är olyckligt för hela samhället – och det är faktiskt också olyckligt för den offentliga kulturen.
Den är nämligen inte något reservat, utan det närmaste vi kommer en intellektuell motsvarighet till vår omhuldade allemansrätt.
Kulturen, biblioteken och folkbildningen skapar rum som är öppna för alla, och ger varje dag unga och vuxna i det här landet chansen att ta del av unika upplevelser och erfarenheter.
Den kan ge kraft och mod till förändring där ingen sådan fanns förut – och med allt det i åtanke är det kanske inte särskilt konstigt att de som vill cementera sitt eget maktinnehav är så rädda för den, att de ger sig på den med full kraft.