I juni månad i år gick över 800 svenska företag i konkurs. Det är den högsta siffran på tio år, och hela 33 procent fler än samma månad för ett år sedan.
Det låter förstås som dåliga tecken för den svenska ekonomin, och på sätt och vis är det också det. Bakom varje konkurs finns det såväl arbetstagare som företagare som drabbas, och som kommer att behöva ställa om och rikta in sina arbetsliv åt ett annat håll.
Det är till del en följd av de tuffare tiderna och minskad efterfrågan, men också en effekt av att de stigande räntorna gör affärsmodeller som redan tidigare har befunnit sig nära gränsen ohållbara; det är ett faktum att alla vågade investeringar inte kan slå väl ut.
Men den pågående konkursvågen borde faktiskt inte komma som en överraskning – för det märkliga är kanske egentligen att den inte har slagit in redan tidigare.
Faktum är att det märkliga kanske egentligen är att vågen av konkurser inte har drabbat Sverige tidigare; de har länge hållit sig på en väldigt låg nivå, trots en längre tid av ekonomisk osäkerhet och turbulens.
En del av förklaringen till det är de åtgärder staten har tagit till för att stötta näringslivet med anledning av särskilda händelser.
I samband med coronapandemin betalades omfattande stöd ut till företag som tillfälligt behövde dra ner på personalstyrkan eller förlorade inkomster, och möjligheten gavs också att skjuta på skatter och arbetsgivaravgifter.
Den sista möjligheten återkom i december i år, i samma veva som det stod klart att regeringens planerade elstöd till företagen skulle bli betydligt försenade mot vad som var utlovat.
Denna typ av stöd är en relativt ny form av ekonomisk politik i det moderna Sverige, och nu ser vi en del av dess konsekvenser. Enligt en granskning i Sydsvenskan är 23 000 företag tillsammans skyldiga statskassan nästan 45 miljarder kronor.
Stora delar av de pengarna kommer aldrig att betalas in. Summorna är helt enkelt för stora, och företagen – som i vissa fall kan ha fått konstgjord andning – kommer inte att ha råd att göra det.
Det är definitivt någonting som man kommer att behöva se över om man även i fortsättningen vill komma med stöd till företag i nödsituationer – de kan inte vara för generella; i så fall kommer de att vara både onödigt dyra och onödigt inflationsdrivande.
Hur olycklig en konkurs än kan vara i ett enskilt fall, är det en oundviklig och hälsosam del av ett fungerande ekonomiskt kretslopp; det är inte rimligt att det gemensamma ska fortsätta att finansiera företag som inte kan hålla sig lönsamma på egen hand.
Det som däremot är både rimligt och klokt, är att konkursvågor som den pågående bör mötas med en aktiv och framsynt arbetsmarknadspolitik. I Sverige har enmansföretagen blivit allt fler på anställningarnas bekostnad, och det betyder att många individer nu kommer att komma ut på den ordinarie arbetsmarknaden.
Där möter dem en bister verklighet, där konkurrensen redan är hård och själva Arbetsförmedlingen går en oviss framtid till mötes.
Och det är i just det som risken med den pågående konkursvågen finns. Företag må slås ut – men det vi måste vara noggranna med att ta tillvara på är deras allra viktigaste resurser; deras anställda, som måste få chansen att gå vidare med nya utbildningar, möjligheter och arbeten.
Om vi inte gör det riskerar nämligen den kommande ekonomiska vintern att bli såväl lång som svår och dyr – för enskilda, och för det samhälle som behöver ta notan för sina egna misslyckandet till sist.