Ibland krockar statistik. Det blir tydligt när vi tittar på siffror som rör norra Sverige denna sommar.
I juli hade SRs Ekoredaktion ett reportage om att Norrbotten, följd av Västerbotten, är de län i landet där exporten per capita ökar allra mest. Mellan åren 2019-2023 växte exportvärdet för Norrbottens del med hela 60 procent. Förra året blev ett rekordår.
Bara några dagar senare berättade Dagens Nyheter (DN) att mer än 40 procent av rälsen på Malmbanan är för gamla och behöver bytas ut. De senaste fem åren har nio större urspårningar skett och LKABs presschef Anders Lindberg säger att situationen gör att bolaget överväger att stänga ner ett av pelletverken.
Kort därefter meddelade Svenska Turistföreningen (STF) att bokningarna till fjällanläggningarna minskat med 18 procent jämfört med förra sommaren, främst beroende på störningarna i tågtrafiken.
Ser vi till de investeringar görs i norr finns även en annan skuggsida. I Gällivare, Malmberget och Kiruna äter gruvbolagets expansion bokstavligen upp samhällena.
När nya Kiruna byggs upp i rekordsnabb takt avslöjas det ena byggfusket efter det andra. Det är mögelskador, vattenläckage och orimligt dyra bygg- och omställningskostnader, som drabbar en kommun med en redan hög kommunalskatt.
En del av byggprojekten genomförs dessutom av bolag som förlitar sig på långa underentreprenörskedjor, med i slutändan hårt pressad arbetskraft vars förvärvsinkomster beskattas någon annanstans.
Även i norra Västerbotten pratas det om "fly-in-fly-out-ekonomins" skuggsidor. I början av sommaren berättade tidningen Arbetet om vidriga bostadsförhållanden i kölvattnet av batteriboomen i Skellefteå. Arbetare bor i trånga skrubbar, utan brandskydd, med fuktskador, smuts och mögel.
Jag har full förståelse för om invånarna i norr vill "dra i nödbromsen" och säger att nu får det vara nog. Staten måste kliva in och ta ett större helhetsansvar för arbetsvillkoren, de viktiga samhällsfunktionerna, välfärdstjänsterna och infrastrukturen. Det ansvaret kan inte så ensidigt som idag läggas på de berörda kommunerna.
När var jag i Kiruna i februari i år för att prata om min bok följde chefen för tankesmedjan Arena Idé, Lisa Pelling, med upp. Hon var moderator vid bokseminariet. Efter vårt kirunabesöket skrev hon en välformulerad ledare i Dagens Arena, som rörde förhållandena i norr och den gröna omställningen. Artikeln tog sin utgångspunkt i den grafitgruva som det australiensiska bolaget Talga vill starta utanför Vittangi. Pelling sade sig ha full förståelse för att Kiruna kommun avbrutit planprocessen, på grund av de rådande förhållandena.
Fler stockholmsbaserade politiker och samhällsdebattörer borde göra samma resa som Lisa Pelling gjort. Till detta kan läggas att hennes analys, liksom även professor Sverker Sörlins, pekar i en tydlig riktning: Det behövs någon form av utvinningsskatt eller vinstdelning, liknande den som finns i Norge och Finland, så att en större del av de stora produktions- och exportvärden som naturtillgångarna i norr genererar tillfaller de berörda kommunmedborgarna.
Sker inte detta i närtid kan vi räkna med att allt fler i norr kommer att börja tala om kolonial exploatering och utsugning. Det finns nämligen goda skäl för det.