Second Hand-jätten Sellpy tecknade i veckan kollektivavtal. I en tid av nederlag för både facklig organisering och den svenska partsmodellen hämtar många, inte minst LO-facket Handelsanställdas Förbund, Handels, hem denna vinst med stolthet. Handels har försökt förhandla fram och få på plats ett avtal i år men då det saknats lokalt fackligt engagemang har processen helt enkelt förhalats.
Trots att de funnits sedan 2014 dröjde det en bra bit in på 2021 för Sellpy att gå Handelsanställdas Förbund till mötes och ge sina anställda villkor i enlighet med resten av branschen. Att detta sker efter att förra året ha sålt majoritetsposten till H&M-koncernen får nog inte ses som en slump. Samtidigt har det rapporterats om särbehandling, övervakning och orimliga prestationskrav från anställda. Att tidigare etablering och expansion skett på bekostnad av sin personal riskerar hädanefter att glömmas bort. Den svenska modellen levererade och resten blir ointressant.
Samtidigt rapporterar SR om att klyftorna mellan de som har de allra lägsta inkomsterna och de allra hösta ökar. Skatteverket har i en ny rapport tittat på hur mycket svenskarnas löneinkomster förändrats under pandemin och visar att de som hade minst också har drabbats hårdast av pandemin. Trots att många företag har fått rabatter i form av statligt stöd har det på sina håll betalats ut bonusar till VD:ar. Det kan te sig märkligt att staten då väljer att bistå med generösa krispaket. Skatteverkets rapport konstaterar dock att dessa har hjälpt till att stävja klyftorna något.
När de rika får mer blir det sällan en fråga om systemfel eller om ansvar. Det pratas om ökad stress och press som bäddat för framgång. Individers insatser höjs till skyarna där det inte sällan gömmer sig en laginsats. Förståelse för att lön och villkor behöver stå tillbaka i en uppstartsfas för att sedan belöna den som jobbat hårt är en myt som dessvärre normaliserats de senaste åren. Ett narrativ där det går sämre och alla måste dra sitt strå till stacken suddar ut gränser mellan ledning och arbetstagare lagom tills när smällen kommer. När bonusar eller lönepåslag diskuteras tenderar dessa emellertid att bli glasklara. Systemet följer marknadens logik och i den ryms enbart hjältar och tillväxt.
Och trots att man till slut gör rätt och tecknar avtal kan inte vikten av att hämta hem en vinst för den svenska modellen överskugga det faktum att det kom flera år för sent och tecknas efter år av villkorsdumpning. Det finns med rätta stor tilltro till den svenska partsmodellen men den är inte vad den en gång varit. Nu kan ett sent tecknat kollektivavtal bli en perfekt ersättare till rättvis konkurrens, men först efter år av oreglerade anställningar, löner och villkor. Att slå sig fram på en marknad genom att utnyttja arbetskraft behöver bli ansett fel igen.
Men det behöver också handla om att facken absolut har en central roll i det system som säger sig syfta till att skapa välfärd. Där nya marknader och branscher dyker upp behövs stöd för dem, som i ren och skär desperation, tar ett arbete där timlönen är betydligt lägre för att rida ut en pandemi-våg. För en desperat individ kommer aldrig kunna stå emot storkapitalet och storkapitalet kommer fortsätta att sko sig på desperata individer. Endast välfärd kan stävja denna desperation och det är en helt annan logik än marknadens.