När jag gick på förskola – ja, på den tiden hette det förstås ”dagis” – var det roligaste vi visste leken ”Sätta knorr på grisen", där alla med förbundna ögon skulle gå fram till en tecknad gris och rita knorren på det ställe där de trodde att den skulle vara.
Runtomkring stod alla andra och skrattade, och skrattade ännu högre ju längre bort från det rätta stället knorren målades.
Allra roligast var det förstås när det var någon i personalen som skulle rita och satte knorren fel – och det påminner mig på sätt och vis om den svenska borgerlighetens upprepade försök att förstå och beskriva vad det egentligen är som har gått fel i den svenska skolan.
Att någonting i nuläget är fel i svenska skolan råder det nämligen knappast några tvivel om – och det behöver man faktiskt inga PISA-tester för att ta reda på.
Det räcker med att lyssna på lärarna, som gång på gång slår larm om såväl sin egen arbetssituation som den hjälp de får möjlighet att bereda sina elever – eller på universitetslärarna, som i flera år har gjort det tydligt att nivån på de studenter som antas till högre utbildning inte är redo för de krav den ställer.
Det skulle också räcka med att konstatera att många skolor klandras allvarligt av Skolinspektionen, och att den utveckling vi ser i det övriga samhället gör det uppenbart att skolan inte i alla fall lyckas fullt ut med ungas integration i samhället och att hjälpa dem att ta de nödvändiga stegen in i vuxenlivet.
Det vi ser är glädjebetyg, skolor som utan förvarning stänger ner och skolor som öppnar och drivs med fullkomligt otillräckliga lokaler och lärartäthet. Men när borgerliga politiker ska förklara detta, verkar de vilja sätta knorren på precis vartenda ställe utom det den hör hemma på.
Är det inte kepsar i klassrummen, så är det föräldrarna som inte är tillräckligt involverade i barnens skolgång. Och är det inte så att flumskolan har stått i vägen för vanlig, hederlig katederundervisning så är problemet att barnen har fått för mycket skärmar för att kunna koncentrera sig i klassrummet.
Det enda som fattas är i nuläget är att regeringen ska föreslå att alla barn i Sverige ska bära skoluniform. För det alla dessa förslag har gemensamt är att de skrapar på ytan, i stället för att våga konfrontera det verkliga problemet.
Det problemet känner vi alla till. Den svenska skolan har sedan länge blivit en kassako för internationella riskkapitalbolag och kortsiktiga entreprenörer som använder skolpengen som om den hade varit en sedelpress.
Det är dessa skolor som konkurrerar med varandra med glädjebetyg, och som sätter sina lärare i kläm mellan elevernas, samhällets och aktieägarnas intressen.
Att denna situation har tillåtit att utvecklas – och att tillståndet har tillåtits att bestå – är ett pågående svek mot svenska ungdomar, mot deras föräldrar och mot Sveriges lärare; ändå låtsas svensk borgerlighet som om det regnar, och som om det hade varit precis allt annat som var fel i svensk skola.
De sätter knorren på grisen precis där det passar dem – och med en skolminister som är direktrekryterad från styrelsen till en börsnoterad friskolekoncern är oddsen för att de kommer att fortsätta att göra det ytterst låga.
Under tiden får alla som faktiskt bryr sig om den svenska skolan stå runtomkring och titta på. Hade det inte varit så allvarligt, hade det faktiskt varit en scen att skratta åt.
Men det är faktiskt på allvar – och de enda som skrattar när de ser det är de stora skolbolagen, som skrattar hela vägen till banken och till aktieutdelningen.