Den norrbottniska väninnan vill omedelbart höra en recension efter att jag besökt nya Kiruna centrum i november i fjol.
Hur känns det att komma ”hem” och så finns inget ”hemma”? Att åka till sin uppväxtstad och så är själva centrum uttömt, delvis bakom galler och en ny stadskärna byggts upp?
Nätterna innan tågresan till Kiruna drömde jag gamla minnen på nätterna. Slutet av nittiotalet och ljusa sommarnätter. Vandra ölrusig mellan Arran och Ferrum genom att snedda genom parkeringen framför Folkets Hus. Gamla gymnasiekamrater rörde sig i drömmarna precis som jag i gränslandet mellan ungdomen och vuxenvärlden. Deras ansikten var inte fasta i konturen, men staden var tydligare.
Jag vaknade med nostalgin i själen. Saknaden efter den tid som flytt. Inte bara ungdomen, inte bara kontexten, utan också faktiskt själva platsen. Det fysiska. Kiruna centrum. Jag gjorde mig mentalt redo att möta den staden som var min- men som inte längre finns.
Min nostalgi hade ingen att möta i Kiruna. Ingen fanns att adressera. Jag hittade ingen famn att drömma tillbaka i. Kirunaborna hade gått vidare.
En kvinna sa att nu var det nya tider, gamla minnen må vara fina, men nu fanns en ny stadskärna och det var bra. Så fint och fräscht och samlat och modernt. Superlativ.
Det verkade som att Kirunaborna varit i en lång relation som var avslutad och istället för att säga ”beklagar” så var det istället tid för att säga ”grattis”. Ett nytt förhållande var inlett och då fanns inte utrymme för att älta det förflutna. Gruvan är Kirunas navelsträng och alla vet om det.
Jag åkte till nya Kiruna Centrum då i november och visste inte var jag kunde parkera bilen. Att inte kunna navigera. Var ligger bokhandeln? Var kan jag dricka en kopp kaffe? Café Safari fanns inte kvar.
Men många ansikten visade sig vara bekanta när jag väl parkerat och promenerat in till kärnan. Hemma i ett borta. Borta i ett hemma.
Jag bor nu i Härnösand och tillbaka efter resan från Kiruna försöker jag få Härnösandsborna att förstå: tänk att folk flyttat från sina hus, tänk att hela bostadsområden rivits, tänk att stadshuset rivits, tänk att det gamla centrum inte längre finns, att ett nytt har byggts.
I Härnösand har det varit mångåriga diskussioner om ett hotells byggande eller inte intill badhuset. Nu ska hotellbygget bli av - debatten har varit mångårig och stundtals infekterad. Det är två helt olika verkligheter, två helt olika acceptansnivåer på stadsförändringar.
Jag frågar Härnösandsborna om de hade varit beredd på att bo i en villa i flera år i väntan på att bli utköpta, om de accepterat att flera kvarter rivits, att centrum flyttas. De skakar på huvudet – de kan inte förstå. Men det har både hänt och är verkligt i Kiruna och hade väl inte kunnat ske någon annans stans förutom också i Malmberget?
När jag som lokaljournalist på NSD rapporterade om den kommande stadsflytten för över femton år sedan var det en politiker som sa ”Kiruna får inte bli som Malmberget”. I narrativet förfulningen, hus vid stängsel, hus med sprickor.
Aftonbladet hade nyligen en kulturartikel med rubriken ”Bara det inte blir som i Kiruna”.Journalisten Anna Andersson skriver om industrin i Norrbotten och Västerbotten med fokuspunkten på Boden och det annalkande stålverket. Kiruna – som Boden inte får bli som: det är huspriser som drivs upp av entreprenörerna, kötid till lägenhet i Kiruna centrum på 20 år. Det är lärarbrist som gör att skolor tvingat att stänga tillfälligt.
Samtidigt i Kiruna: låg arbetslöshet och nu har LKAB identifierat sällsynta jordartsmetaller som kan användas vid tillverkning av till exempelvis elbilar Regeringsrepresentanter var synnerligen nöjda när de kunde sola sig i nyheten på plats i staden.
SVT Nyheter har rapporterat om att jakten på kompetens är igång. Men frågan kvarstår ändå: Var ska alla bo? Hur ska barnen få sin utbildning av utbildade lärare?
Kirunas naturresurser är en tillgång, en motor för hela Sverige och Sverige ska vara ett samlat land. Därför måste regeringen vara lyhörd inför Kirunas behov för att skapa ett hållbart samhälle även för människorna. När Kirunaborna och de folkvalda berättar om de svårigheter som finns måste de högst ansvariga politikerna lyssna. Och sedan hjälpa till.
Flexibla lösningar krävs. För det är väl inte ett flyg-in och -flyg-utsamhälle som ska formas i Kiruna? För det är väl inte så att Kiruna ska ses som Stockholms koloni? För det är väl inte så att befolkningen i en stad flyttar från hus och hem för att det krävs, men sedan inte får rätt till samma samhällsservice och rättigheter som övriga delar av Sveriges kommuner har? Kirunaborna ska väl inte bara lämna en gammal relation med staden för att sedan gå in något som inte alls blir bra?
Kiruna är inte bara malm och mineral, det är också människor.