När en diktator faller kan man reagera på olika sätt. De flesta jublar. Som i förra veckan, när Bashar al Assad tvingades ge upp makten i Syrien.
Störst glädje var det förstås i Syrien. Familjen Assad har styrt landet med järnhand sedan början av 1970-talet. De flesta nu levande syrier minns inget annat.
Och så störtas regimen på några dagar. Helt överraskande.
Även i Sverige gick människor ut på gatorna. Lyckan var påtagligt. Alla förstår att det som kommer efter al Assad inte nödvändigtvis är bra. Det är islamister som störtat diktatorn. Ett förtryck kan ersättas av ett annat.
Men för stunden är dörrarna öppna i Syrien.
Ändå var det många som såg något annat utspela sig i de grupper som kommer från Syrien. Jimmie Åkesson var upprörd över att människor var så glada.
I en tweet skrev han att landet nu kan gå ur askan i elden, i och med att det är islamister som tar över. I ett annat inlägg skrev han att det är ett ”bra tillfälle att åka hem” för de som gläds åt maktskiftet i landet.
Han betraktar uppenbarligen alla som gick ut för att fira Assads fall som islamister, som borde återvända till vad han själv tror kommer bli en mycket brutal regim.
Kanske beror Åkessons inställning på att hans parti redan för flera år sedan försökte upprätta förbindelser med Assads regim. 2017 reste en delegation från Sverigedemokraterna till Syriens huvudstad Damaskus och höll möten med företrädare för regimen. De utnyttjades friskt i Bashar al Assads propaganda.
Det var vid den här tiden som Sverigedemokrater ofta och gärna lät sig intervjuas av den ryska propagandakanalen Russia Today.
Åkesson var dock inte den ende som var skeptisk till alla glada människor. I tidningen Folkbladet skrev den s-märkte ledarskribenten Widar Andersson att han gått förbi en manifestation i Stockholm och känt stort obehag. ”Tillställningarna vibrerar av stämningar från det slags gatans parlament som är en väsentlig del av Mellanösternregionens problem. Enorm korruption, spritt privat våldskapital, religiös politik, fattigdom, antisemitism, hederskulturer och analfabetism.”
Exakt vad den problembilden hade med de firande människor att göra är lite svårt att förstå.
Men det speglar ett förhållningssätt från den populistiska kulturhögern i dag: Det verkar inte spela någon roll vad som händer. Det är invandrarna som är problemet.
Till och med när de bara är glada.