Jomshof är direkt olämplig som ordförande

Under de senaste dagarna har röster höjts för att justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) måste lämna sin post. De kraven kom först från Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Morgan Johansson och partiledare Magdalena Andersson, men har följts av en störtskur kritik från stora delar av den politiska offentligheten.
Bakgrunden är att Jomshof i torsdags publicerade ett inlägg på twitter där han varnade för islamiseringen av Sverige, och kallade profeten Mohammed för ”slavhandlare,” och ”massmördare.”
Det är inte första gången han ger luft åt sådana tankar, och det är inte heller den första gången som Jomshof uttrycker sig anstötligt. Han är och har alltid varit direkt olämplig som ordförande i justitieutskottet.
Det var han när han öppet kritiserade en svensk domstol för en friande dom i vintras, och det var han när han så sent som för ett par veckor sedan uppmanade till fler offentliga bränningar av koranen. Men just detta inlägg utgör faktiskt en sorts ny bottennivå.
Det kommer nämligen när Sverige och svenska medborgare i utlandet befinner sig i en situation som är hotfull på allvar, och som reaktion på en vädjan om mer dialog från muslimska företrädare i Sverige. 
På det är Jomshofs svar klart: Han vill inte ha dialog. Han vill ha konfrontation och eskalering. Det är i linje med hans partis agerande, värderingar och historik – det är den misstron, det konspiratoriska tänkandet och den konfrontationen som är Sverigedemokraternas själva livsnerv och värdegrund.
Om det skulle man kunna säga mycket – men allra mest talande är kanske tystnaden från den regering vars öde Sverigedemokraterna håller i sina händer. 
I torsdags i förra veckan sade justitieminister Gunnar Strömmer (M) – som ofta står axel vid axel med Jomshof vid presskonferenser – att han inte kunde ta ansvar för någon annan än sig själv.
Det stämmer inte. Som minister har man inte enbart ansvar för sig själv, man bär också ett ansvar för sin regering, sin koalition och för sitt land. Det är ett ansvar som Strömmer inte är beredd att ta. 
Senare samma kväll kritiserade han Socialdemokraterna för att skapa ”tjafs” om detta, men när han pressades om Jomshof lyckades han bara konstatera att Richard Jomshof är ledamot i Sveriges riksdag. 
Det är sant i sak – men det är ett uttalande som hade varit helt tomt, om det inte hade berättat vilka silkesvantar Moderaterna och regeringen tar på sig när de måste tala om Sverigedemokraterna.  
Vissa riksdagsledamöter för Liberalerna har stämt in i kritiken mot Jomshofs retorik till exempel partiets rättspolitiske talesperson Juno Blom har manat honom att besinna sig.
Det skulle ha kunnat låta som ett steg i rätt riktning – men det är det inte. Sanningen är nämligen att för varje utskottssammanträde i riksdagen som Liberalernas ledamöter deltar i, samarbetar de med Sverigedemokraterna och bidrar till att legitimera deras retorik, världsbild och agerande.
Det måste de göra, om de vill hålla regeringen flytande och bevara sitt partis ministerposter. Det hade nästan varit begripligt om detta hade varit en framgångsrik och populär regering som genomförde deras politik.
Det är det inte, och i nuläget offrar de sin egen trovärdighet och ideologi för en svag och impopulär regering som aldrig lyssnar på Liberalerna, men alltid hukar för Sverigedemokraterna.
Det är svagt på gränsen till erbarmligt av alla inblandade – och ett agerande som är ovärdigt en svensk regering och hela den svenska borgerlighetens frihetliga traditioner.