För den som, i likhet med mig, är född och uppvuxen i Kalix har JB alltid varit ett begrepp.
Johannisbergs ungdomshem – i folkmun JB – grundades 1910 och har sedan dess haft som uppgift att få ungdomar att överge ett kriminellt beteende eller komma bort från dålig hemmiljö.
I Nordisk Familjebok 1924 beskrevs uppgiften för Johannisberg och andra ungdomsanstalter på följande sätt: "Genom uppfostrande vård förbättra och rädda vanartade barn och minderåriga brottslingar, vilka eljest, under inflytande av en lastbar omgivning i hemmen eller annorstädes skulle ytterligare förfalla och i de flesta fall komma att befolka stadens fängelser och tvångsarbetsanstalter."
Det uttrycks på ett annat sätt i nutidens lagstiftning – LVU (Lagen om vård av unga) och LSU (Lagen om sluten ungdomsvård) som funnits sedan 1990 respektive 1999.
I grunden handlar det dock om samma sak som för hundra år sedan. Att ge skydd och stöd för barn och ungdomar som far illa. Att erbjuda undervisning – och en väg till ett anständigt liv.
Idag har Johannisberg – som numera är en del av Statens institutionsstyrelse – verksamhet på två orter:
- På Grytnäs i Kalix där det finns 14 killar som är omhändertagna enligt LSU samt 18 LVU-platser för grabbar.
- I Sävastgården i Boden som rymmer 12 LVU-platser för flickor. Det handlar ofta om självskade- och missbruksproblem.
Under de senaste åren har det emellertid skett en dramatisk förändring av vilka som hamnar på institutionen i Kalix.
När jag var barn i Kalix på 1970-talet var det, enkelt uttryckt, en plats för unga biltjuvar som drack för mycket öl och härjade runt i lokalsamhället.
I dagens Sverige är de som döms till sluten ungdomsvård unga gängkriminella som redan hunnit skaffa sig ett blytungt brottsregister (mord, dråp, vapenbrott, grov misshandel, narkotikahandel med mera).
Den värsta brottsligheten har krupit allt längre ned i åldrarna – och när jag strax före midsommar fick chansen att göra ett studiebesök på JB så vittnade personalen om att utvecklingen gått snabbt.
Nu anpassas verksamheten vid JB till denna nya hårdare verklighet.
Det byggs för fullt just nu – nya höga stängsel, ytterligare skalskydd och en ny inslussning till anläggningen. Personalen utbildas kring säkerhet, för att kunna hantera konflikter och bemöta svåra situationer.
Men det gäller också att lagar, regler och förordningar hänger med i utvecklingen.
En av de anställda trycker på vikten av att ungdomshem, kriminalvård, socialtjänst, polis och skola kan dela information med varandra. Dagens överdrivna sekretesstänkande får inte hindra myndigheterna från att samarbeta och ge varandra upplysningar.
En annan enkel åtgärd är att begränsa tillgången till datorer och telefoni på ungdomshemmen. Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att en mobiltelefon kan underlätta rymningar och att upprätthålla en kriminell livsstil.
Enligt min mening finns också mycket starka skäl för att förlänga maxtiden för sluten ungdomsvård.
Det är absurt att en 16-åring som skjutit och mördat en annan människa kan komma undan med fyra års sluten ungdomsvård vilket skedde i fallet med det omtalade gymmordet i Stockholm.
Konsekvenserna måste bli hårdare och större även för grova brottslingar som är under 18 år.
Men det gäller också att inse att det inte räcker med repressiva åtgärder. Att gripa in mot det som redan inträffat.
Det behövs också tidiga och förebyggande insatser via socialtjänst, skola och barn- och ungdomspsykiatri – en politik som gör att färre barn och ungdomar dras till det kriminella livet.
"Polisen kan inte ensam klara av att minska den grova brottsligheten", säger Mattias Forssten, polischef i Sörmland, i likhet med många andra poliser. Han menar att samhället måste börja agera kanske redan i förskolan.
Därför är det allvarligt att Tidöpartierna nu skär i de statliga anslagen till det lokala brottsförebyggande arbetet.
Det är förvisso rätt och riktigt att Johannisberg och andra ungdomshem rustas, liksom att regering och riksdag vässar lagstiftningen för att komma åt den grova brottsligheten bland unga. Men det behövs även krafttag för att stoppa nyrekryteringen till gängen i de utsatta förortsområdena.
För varje ny krona som satsas på fler poliser så behövs också en krona som går till förebyggande åtgärder som skola, socialtjänst, fritidsaktiviteter och för att skapa meningsfull sysselsättning.
Det handlar inte om antingen-eller. Samhället måste kunna ha minst två tankar i huvudet samtidigt.