Jag tjatar med en dåres envishet

Försök se 508.000 personer framför dig. Så många ska svensk välfärd rekrytera fram till år 2026. Störst grupp är undersköterskor. Och det handlar om alla yrken, barnskötare, brandmän, sjuksköterskor, lärare, bussförare, läkare, elevassistenter. 
Det är över en halv miljon kvinnor och män! Alltså lika många medlemmar som vi idag är i Kommunal ska välja att både utbilda sig och börja jobba inom skolan, vården och omsorgen. Det är hela Norrbotten, gånger två.

Det faktum att vi under de senaste tio-tjugo åren har fått många nya medborgare i Sverige är en tillgång i denna rekryteringsutmaning. Faktiskt avgörande för att vi ska klara att upprätthålla vår gemensamma välfärd. Men ska det bli bra så måste ansvariga arbetsgivare och politiker vara medvetna om att inom vården och omsorgen finns inga enkla jobb. 

Alla anställda behöver ha både den utbildning och de språkkunskaper som krävs för att kunna göra jobbet – och det finns inga genvägar.

Personligen tjatar jag om detta med en dåres envishet. Och jag är väl medveten om att jag måste fortsätta med det länge än. Det är arbetsgivarnas ansvar att anställa personer med rätt kompetens, inklusive tillräckliga språkkunskaper. Det är arbetsgivarnas ansvar att utbilda anställda som idag inte har tillräckliga kunskaper. Och det är politikernas ansvar att se till att det finns pengar till att både utbilda och anställa.  

När jag besöker arbetsplatser runt om i landet är det uppenbart. För var och en som jobbar inom vård och omsorg är svenska språket ett helt centralt arbetsverktyg – i mötet med barn, äldre och anhöriga, med sjuka och sköra. Men också med kollegor och chefer, när du ska bolla en svår fråga, vill framföra din åsikt eller påverka din arbetssituation.

Utvecklingen går för långsamt. Kraven ökar på alla som arbetar inom äldreomsorgen. Det handlar om den direkta omvårdnaden och omsorgen – men också om att kunna dokumentera, larma, skriva avvikelse och överlämna information kollegor emellan. När något av dessa moment brister kan enskilda personer fara illa, omsorgskvalitet och patientsäkerhet påverkas och arbetsbelastningen för kollegor som har bättre språkkunskaper ökar. Det vinner ingen på. Svenska språket är livsviktigt. Att dessutom ha flera andra språk i rockärmen är en stor tillgång för verksamheten.

Till sist – respektera den yrkesutbildning och skicklighet som krävs inom de yrkesgrupper som Kommunal organiserar. Att inte genomföra nödvändiga satsningar nu vore att skjuta sig själv i foten. Det handlar om språket – och om löner och arbetsvillkor. Det finns inga enkla jobb i välfärden!