Jag är en av de 1,5 miljoner 70+ som idag uppmanas att inte ha nära kontakt med andra om det inte är livsnödvändigt, detta p g a Corona och jag följer denna uppmaning. Min man och jag träffar inga vänner, inte våra barn och deras familjer, vi beställer hem mat och jag sköter mina förtroendeuppdrag via telefon och olika digitala program.
Våra sociala kontakter upprätthåller vi via telefon. Ett helt annorlunda liv än vad vi är vana vid . Vi vet inte när detta är över och vi vet inte något om konsekvenserna, men vi har ett hem, mat för dagen och vi kan gå ut i friska luften och inte minst vi får uttrycka våra tankar, känslor och åsikter.
Sverige sköter pandemin bra, utan att fingra i demokratin. Vi har inga auktoritära ledare som svetsar igen dörrar så vi inte kan komma ut och inga poliser som fordrar bevis varför vi är ute på promenad och vi får tycka vad vi vill.
Statsministern pratar om folkvett och att vi ska ta ansvar för våra handlingar. Jag är glad att jag lever i ett demokratiskt land med trygga ledare som lyssnar på våra duktiga experter och ett folk som visar solidaritet.
Trots detta är oron stor och många frågor poppar upp i mitt huvud. Hur kommer framtiden se ut, vart leder detta?
Demokratin sätts på prov, yttrandefriheten inskränks i många länder även i Sverige ropar många efter hårdare tag. Vad händer efter Corona? Kommer man att återgå till demokratiska statsskick eller är demokratin förlorad i dessa länder?
Det gör ont att se folket i Indien som inte har mat för dagen och som blir slagna när de är ute och söker efter något att äta eller de som blir inlåsta med igensvetsade dörrar och dessutom de som inte får yttra vad de vill.
Jag är tacksam att jag bor i Sverige där demokratin fortfarande är ett rättesnöre och att tilliten är ömsesidig mellan Folkhälsomyndigheten, regering och folket. Det jag hoppas för framtiden är att vi alla agerar så att vi får fortsätta leva i en demokrati.
Kommer vi efter Corona inse att det som är viktigt är att vi gemensamt hjälps åt att ha en bra sjukvård, skola, äldreomsorg och en livsmedelsförsörjning. Att folk har ett hem att gå till och att vi hjälper varandra när med behövs.
Den gemensamma sektorn är livsavgörande både för rik och fattig för ung och gammal och för att den ska fungera måste vi alla se till att där finns resurser, att vi har folk som vill jobba där och att de har en bra arbetsmiljö. Det handlar om solidaritet och den ser man mycket av just nu och jag hoppas att den även i framtiden finns kvar.
Solidaritet betyder att man är beredd att hjälpa till där det behövs och att den som har möjlighet hjälper den som inte har möjlighet.
Ingen vet något om framtiden, vi bara antar.