De senaste veckorna har jag läst ett par intressanta artiklar. Den ena handlade om att fler väljer bort medlemskap i facket och att kollektivavtalen därför hotas.
Artikeln tar upp att trenden tydligt pekat nedåt de senaste 25–30 åren och att organisationsgraden har sjunkit från ca 90 procent i mitten av 90-talet till att idag vara lägre än 70 procent.
När det gäller antalet medlemmar i A-kassorna har detta också förändrats genom åren. År 1995 hade A-kassorna totalt ca 3,8 miljoner medlemmar. Idag har A-kassorna ca 3,6 miljoner medlemmar.
Under samma tid har vi blivit ca 1,5 miljoner fler människor i Sverige. Det är alltså väldigt många som inte är medlem i en A-kassa. Det är ett stort problem när konjunkturen vänder.
Den andra artikeln handlade om att allt fler får utbetalningar från a-kassan. Mellan åren 2015–2018 låg utbetalningarna årligen på mellan 12–13 miljarder kronor. Under 2019 ökade summan till 14,3 miljarder kronor.
Tomas Eriksson, som är chef på samorganisationen Sveriges a-kassor, anser att det är en tydlig indikator på att det händer något på arbetsmarknaden och med konjunkturen.
Vi vet också att det är mindre än hälften av alla arbetslösa som faktiskt får ersättning från a-kassan när de blivit arbetslösa. Det beror på de höga trösklarna in i försäkringen. Av de personer som får ersättning är det få som faktiskt får 80 procent av sin tidigare lön. Genomsnittet ligger runt 60 procent.
Taket i försäkringen har inte hängt med och osäkerheten för att man inte vet om man klarar sig ekonomiskt om man bryter upp från tryggheten på sitt nuvarande arbete gör att rörligheten på arbetsmarknaden minskar. Och då stannar hela systemet av, därför att utan rörligheten riskerar vi att ha fel person som blir kvar på fel plats för länge vilket kan få till följd att tillväxten påverkas negativt.
Det påverkar i sin tur en rad andra faktorer som i slutändan i princip alltid slår tillbaka på dem som arbetar.
Här finns en viktig koppling mellan de två artiklarna. Färre personer som är medlemmar i facket leder i slutändan till att det blir laglöst land.
Utan en stark motpart kan arbetsgivarna i högre grad själva bestämma helt fritt vem som ska få jobba kvar och vem som inte ska få det. Risken att bli uppsagd och arbetslös blir större och trycket på statskassan ökar.
Vi står då inför en situation där risken att bli arbetslös ökar, samtidigt som möjligheten att få ersättning är liten och att den som ändå får det kommer att få svårt att ha råd att klara vardagen. Det känns inte helt optimalt.