Arbetarrörelsen genomförde sitt traditionsenliga 1 maj-firande under måndagen. I Luleå och Piteå talade IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson bland annat om vikten av en aktiv industripolitik. Att svensk industri ligger i global framkant och är konkurrenskraftig.
Det kan låta som en självklarhet 2023. Men tyvärr har det inte alltid varit så.
Det är bara tio år sedan Sveriges främsta politiska företrädare – dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) – åkte till det internationella toppmötet i Davos och talade om att svensk industri är "basically gone" (alltså i stort sett försvunnit).
Det var ett uttalande som speglade hur den dåvarande M-ledda regeringen såg på näringspolitiken. Villkoren för industrin var ingen prioriterad fråga. Istället valde Reinfeldt & Co att använda allt krut för att utveckla den inhemska tjänstesektorn genom RUT-avdrag, sänkt krogmoms och andra skattesänkningar.
Följaktligen var de borgerliga regeringsåren 2006-2014 ingen bra tid för svensk industri.
”Avsaknaden av en industripolitik under de senaste åtta åren kan mätas i 130 000 färre direktanställda i industrin. Det är priset för regeringens passivitet”, konstaterade Anders Ferbe (Marie Nilsson företrädare som ordförande i IF Metall) när fackförbundet samlades till kongress i Folkets Hus i Stockholm i mitten av maj 2014.
Det var också bakgrunden till att förbundskongressen ställde krav på ett nyindustrialiseringsprogram för Sverige.
Efter valet i september 2014 fick Sverige en regering som tog till sig kravet från IF Metall.
En av de första saker som nya statsministern Stefan Löfven (S) gjorde var att ge den då nya näringsministern Mikael Damberg (S) i uppdrag att ta fram en nyindustrialiseringsstrategi.
Snabbt tillsatte Löfven även ett innovationsråd med företrädare för politik, näringsliv och forskarvärlden. Allt i syfte att samla alla goda krafter för att stärka Sverige och svensk industri i omvärldskonkurrensen.
Från högerhåll fick initiativen ingen uppbackning. När Löfven presenterade innovationsrådet muttrade en magsur Ulf Kristersson, då ekonomisk-politisk talesperson för Moderaterna, om att det är ett "gammalt korporativt drag över det hela".
Med facit i hand är det emellertid en politik som visat sig vara framgångsrik. Det har haft betydelse att företrädare för olika delar av svenskt samhällsliv samlats i ett arbete för innovationer och industriell utveckling.
Vi ser det i vågen av grön nyindustrialisering som sköljer fram icke minst i norra Sverige. Gamla industrijättar som LKAB och SSAB har fått ny fart. Vi har fått lära oss nya företagsnamn som Northvolt, Kaunis Iron och H2 Green Steel.
Positivt är också att tillväxten går hand i hand med höga ambitioner i klimatpolitiken.
"Det är industriarbetarna som genomför klimatomställningen i praktiken, i sin vardag på sina arbetsplatser. Till exempel genom att börja tillverka fossilfritt stål på SSAB och H2 Green Steel i Norrbotten. Industriarbetarna gör en historisk insats för att rädda klimatet, och därmed vår planet", som Marie Nilsson uttrycker saken.
Numera solar sig även borgerliga politiker gärna i glansen från de stora industrisatsningarna.
Det får de så klart göra. Men det finns samtidigt skäl att påminna om att det var Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Socialdemokraterna – inte Ulf Kristersson och högern – som såg till att det blev en politikomläggning och gjorde att industrin sattes i fokus efter valet 2014.
Det var ett konkret uttryck för det som kallas för facklig-politisk samverkan inom arbetarrörelsen.
IF Metall och det socialdemokratiska partiet gjorde gemensam sak – och det blev bra resultat. Som det brukar bli.