I förra veckan kom Internationella Olympiska Kommittén, IOK, med beskedet att de rekommenderar att ryska idrottare gradvis ska tillåtas delta i internationella tävlingar igen.
Det ska inte ske under nationsflagg, men får betraktas som en fingervisning om att IOK möjligen öppnar för ryska atleter under nästa sommars OS i Paris.
Beskedet har väckt förståeliga protester från bland annat det svenska Riksidrottsförbundet, och spelar in i ett sammanhang där politiska och idrottsliga verkligheter inte sällan kolliderar med varandra.
Vare sig det handlar om kaptensbindlar i regnbågsfärger eller om protester mot ojämlikhet på prispallen kommer det alltid att finnas de som önskar att politiken och idrotten ska skiljas åt.
Det är ingenting annat än rent önsketänkande. Den som har sett den svenske förbundskaptenen i fotboll Janne Andersson möta pressen den senaste tiden vet att redan idrotten i sig kan väcka nog så starka känslor – men också att den aldrig äger rum på en plats som är skild från den politiska verklighet vi lever i.
Därför borde Sveriges besked vara glasklart: Svenska idrottare bör inte delta i ett OS om ryska idrottare tillåts att göra det, oavsett under vilken flagg eller förevändning det sker.
Det hade nämligen varit en sak att göra det om man inte hade stängt dem ute från tävlingarna från första början, och en helt annan att nu byta fot och göra det trots att det brutala ryska angreppskriget fortfarande pågår.
Det skulle innebära ett stort och tydligt symboliskt ställningstagande för en normalisering av relationerna mellan Ryssland och västvärlden, och att dessa kan återställas även under nuvarande omständigheter.
Indirekt skulle det också innebära ett erkännande och normaliserande av den ryska krigföringen och brotten mot mänskligheten i ett sårbart och isolerat grannland. Att säga att det visserligen är en tråkig händelse, men att det naturligtvis inte ska stoppa oss från att ha ett trevligt idrottsevenemang.
Det är en sorts normalisering som vi måste vara på vår vakt emot i många sammanhang under den kommande tiden, särskilt som nyhetsrapporteringen från kriget har minskat i omfattning och intensitet.
Där måste idrottsrörelsen ta sin del av ansvaret i arbetet för ett bättre samhälle – och där måste vi alla stötta dem i deras besked att återställda ekonomiska, politiska och kulturella relationer till Ryssland enbart kan ske på villkor att kriget tar slut.
Annars kommer kriget att bli vår nya normalitet, och den nya vardag som vi har lärt oss att leva med.