Ibland är förtroende väldigt mycket mer än en känsla

Med två månader kvar till valet visar en ny opinionsmätning från opinionsinstitutet Ipsos att 37 procent av de tillfrågade väljarna vill se Magdalena Andersson fortsätta som statsminister efter valet i höst. 
Utmanaren Ulf Kristersson, som leder Moderaterna, landar i samma mätning på 22 procent. Det är ett gap som är betydligt större än såväl det mellan de bådas partier som mellan de båda blocken, och som tarvar en förklaring.
När politiska journalister skriver om det landar de ofta i en känslomässig terminologi. De säger att väljarna ”känner” större förtroende för den ena eller andra partiledaren, eller att Magdalena Andersson helt enkelt råkar vara mer ”populär” bland väljarna än Ulf Kristersson. 
Det är emellertid otillräckligt som förklaring, särskilt till en skillnad så stor som denna. Den får det att låta som om väljarnas sympatier kommer och går som solsken och regn på en svensk midsommarafton; som om de hade varit både oförutsägbara och irrationella. 
Kanske hämtar de helt enkelt sin inspiration från det amerikanska personvalssystemet, där den enskilda kandidatens karisma, personlighet och retoriska förmåga ibland verkar väga tyngre än allt annat.
Så är det emellertid inte i Sverige – och de svenska politiker som har försökt lägga sig till med en sprakande retorik har straffats för det lika ofta som de har belönats. 
Och finns det inte i det här fallet en mycket enklare och mer lättillgänglig förklaring i att väljarna helt enkelt ser att det finns två väldigt olika statsministerkandidater med tydligt skilda kvalifikationer och politiska karriärer bakom sig?
Låt oss göra en kort jämförelse. De är både högskoleutbildade – men där Ulf Kristersson tog en enkel civilekonomexamen innan han gick vidare till en karriär inom den moderata sfären, har Magdalena Andersson såväl studier på doktorandnivå som i Wien och på Harvard bakom sig.
På det politiska planet har Ulf Kristersson en bakgrund som socialborgarråd i Stockholm, och fyra år som starkt ifrågasatt socialförsäkringsminister i den andra alliansregeringen – han tog över och förvaltade de borgerliga nedskärningarna av den svenska sjukförsäkringen. 
Magdalena Andersson har i gengäld erfarenhet från att hantera nittiotalets skuldkris på finansdepartementet, en längre period som finansminister under en mycket god tid för de svenska statsfinanserna och blev i höstas historisk när hon valdes till Sveriges första kvinnliga statsminister.
Vad det personliga anbelangar är hennes karriär fullkomligt fläckfri – men samma sak kan tyvärr inte sägas om Kristersson. Han tog som utifrån rekryterat socialborgarråd över en exklusiv lägenhet avsedd för utsatta kvinnor i Stockholm, och betalade sin hemhjälp svart.
Det senare har han i intervjuer förklarat med att han då inte hade några tankar på att i framtiden bli partiledare och behöva stå till svars. Det är förstås också en sorts moral – och den återkommer i hans felaktiga och motstridiga förklaringar till hur han använt skattebetalarnas pengar till att åka taxi som riksdagsledamot. 
Till sist har vi också deras agerande under det senaste året, då Andersson under en svår period har gjort sitt bästa för att hantera ett komplicerat säkerhetspolitiskt läge – medan Ulf Kristersson skrålat ikapp med Jimmie Åkesson (SD) om misstroendeförklaringar och gjort Sverige till åtlöje inför våra samarbetspartners. 
I det ljuset framstår väljarnas dom över de båda inte som en känsla eller en sympati. Det framstår som ett klokt, välövervägt och fullkomligt förnuftigt val.