Jag är väl medveten om att det numera är höstlovet som har kommit att kallas för läslovet, och då lovvärda insatser görs för uppmuntra och stimulera framförallt barnens läsande.
Men för egen del kommer jag aldrig någonsin att kunna höra ordet ”läslov” utan att tänka på det som för mig alltid var det stora läslovet, nämligen sommarlovet.
Jag vet att många andra har det likadant, och att det många längtar efter med semestern inte bara är sol, bad och resor – utan också att äntligen få det lugn som krävs för att sätta sig med och verkligen leva sig in i en bok.
På det sättet är vi många som är lika, men ganska olika varandra ändå. Många läser allra helst en deckare, medan andra sätter tänderna i en klassiker eller ser till att uppdatera sig på det senaste årets mest uppmärksammade romaner.
För egen del har det blivit något av en tradition att under just sommaren inte läsa fiktion, utan tvärtom gå över till fackböcker. Det har förstås med mitt jobb att göra – jag arbetar till vardags med att skriva och läsa skönlitteratur.
Det är på många sätt en osäker och utmanande sfär, som kräver en hel del inlevelse – och då blir det faktiskt en sorts vila att läsa sådant som enbart gör anspråk på att vara sant. Semestertider är när allt kommer omkring en tid då man gör någonting annat än det man alltid gör till vardags, en sorts undantag som man njuter desto mer av eftersom det förr eller senare kommer att ta slut.
Någonting från det undantaget tar man alltid med sig tillbaka in i vardagen igen, och för min del är den här sommarens stora läsupplevelse att jag på allvar har återknutit bekantskapen med Sven Lindqvist
Lindqvist var en typ av författare, debattör och intellektuell som det idag finns alltför få av. Han lyckades som få andra förena en djup och personlig bildning med ett samhälleligt engagemang, och låta dem berika varandra.
För honom var det litterära intresset och det politiska engagemanget aldrig skilda åt – de hängde ihop på så sätt att de både hade sitt ursprung i och mynnade ut i ett intresse för det mänskliga; för den enskilda människan, hennes önskningar, villfarelser och livsvillkor, men också för var och en av dessa människor som en del av ett samhälle.
I exempelvis Myten om Wu Tao-Tzu lyckas Lindqvist föra ett övertygande resonemang om politiska utopier utifrån Friedrich Schillers analys av idyllisk diktning – parallellt med att han berättar om det han själv på sina resor har sett av kolonialismens konsekvenser.
Han gör det rakt och enkelt, utan att göra någonting svårare än det nödvändigtvis måste vara, och lyckas i nästan varje situation skära igenom alla de omständigheter som omger tänkandet och handlandet, för att beskriva det som egentligen är väsentligt.
Sven Lindqvist var en socialdemokrat stöpt i Ernst Wigforss anda, med sinne för såväl den praktiska nöden som människans högre behov – och kanske skulle såväl arbetarrörelsen som samhället ha en del att lära av honom idag.
Det praktiska och det abstrakta är nämligen inte motsatser – de behöver varandra, på samma sätt som varje utopi behöver sin dos av realism och varje verklighet sin gnutta utopi.
Jag vet inte om det är sant, men jag har hört sägas att Lindqvist varje år gick i första maj-tåget med en och samma skylt. På den stod det bara två ord: ”Genomför partiprogrammet.”
Enklare än så kan man knappast säga det – men i en värld full av omständigheter framstår ett sådant budskap ändå som djärvt och radikalt.
Kanske är det just därför vi behöver höra det mer än någonsin just nu.