I svåra tider måste vi hålla huvudet kallt

På grund av de senaste veckornas händelseutveckling i samband med tillståndsgivna skändningar av koranen har Sverige gått från ett ”legitimt” till ett ”prioriterat” mål för eventuella terrorattentat.
Det sade chefen för Säkerhetspolisen, Charlotte von Essen, under en presskonferens som hölls i Stockholm under torsdagen. Samtidigt berättade hon att man i nuläget bestämt sig för att inte höja bedömningen av hotnivån, men följer händelseutvecklingen både noga och löpande.
De hot man talar om i det här fallet handlar om islamistiskt motiverad terrorism, och skulle kunna ta sig uttryck i såväl planerade angrepp från organiserade nätverk som mer svårförutsägbara aktioner från ensamagerande individer.
Det hotet är allvarligt, och det är bra att Säkerhetspolisen både agerar och ser till att hålla medborgarna informerade om utvecklingen – men som alltid i fallet med terrorism gäller det här att hamna rätt i sin balansgång.
Visst ska vi vara vaksamma, och visst ska vi ta risken för att någonting skulle kunna inträffa på allvar – men vi måste samtidigt se till att inte låta dem som vill oss illa i alltför hög grad styra vårt agerande och vårt tänkande, och särskilt inte innan någonting har hänt.
Det är nämligen precis det som är målet med varje hot – att med hjälp av skräck skrämma och styra människor i en viss riktning. Det första, det viktigaste och det sista svaret på sådana hot är att hålla huvudet kallt, för den som inte låter sig skrämmas är inte längre ett meningsfullt mål för terrorism.
Det gäller oss alla som medborgare, men det gäller också våra politiska företrädare som just nu är inbladade i en debatt kring hur man ska hantera den pågående vågen av tillståndsgivna skändningar av skrifter som av en eller annan anledning är heliga för människor runtom i världen.
På den punkten kom integrationsminister Johan Pehrsson (L) i veckan med en nyhet, nämligen att regeringen ska se över om det är möjligt att använda ordningslagen för att stoppa sådana tillställningar.
Det är en lösning som på ytan låter attraktiv och rätt enkel att genomföra, och som också har en del som talar för sig. 
Det är redan idag möjligt att neka demonstrationstillstånd med hänvisning till möjligheten att bevara ordningen på den plats de sker, och det är inte orimligt att säga att även farhågor för ordningen på andra platser skulle kunna spela in i tillståndsgivningsprocessen.
Problemet med en sådan lösning är dock att det på sätt och vis är lite för enkelt, och lite för lätt. Kanske skulle det fungera som ett plåster på det problem vi har just nu – men det skulle knappast lugna dem som är oroliga för inskränkningar i yttrandefriheten.
På sikt öppnar det också upp en hel del potentiellt rätt obehagliga perspektiv. Vem säger att definitionen av den allmänna ordningen är för alltid skriven i sten, eller är något som alla alltid kommer att vara överens om?
Att förvandla ordningslagen till en gummiparagraf riskerar att på sikt skapa fler problem än det löser.
Då ligger det närmare till hands att – som andra har föreslagit – undersöka om handlingarna är att betrakta som hets mot folkgrupp. Men båda dessa lösningar missar någonting väsentligt.
Det är att vi behöver en bred och konsensusorienterad lösning för vad vi menar med yttrandefrihet, som vi gemensamt kan stå upp för som samhälle.
Det kräver längre tid, mer arbete och betydligt svårare samtal – men det är precis sådana uppgifter och samtal vi måste ta oss an, samtidigt som vi lyckas hålla huvudet kallt.