Blott andra gången i Norrbotten besökte jag i höstas gruvan i Kiruna. Uttråkad på bussen i tunneln mot djupet slog jag på dating-appen Grindr på mobilen. Det tog inte lång tid innan första buzzet i inkorgen. Jo, visst finns vi även i Kiruna.
Det jag slogs av var dock något annat. Förstasidan i appen med bilder på alla de som finns i närheten fylldes av gråa fyrkanter. Knappt någon ville stoltsera med sitt ansikte.
Och jo, jag fattar att alla på Grindr inte bara är ute efter vackra ansikten. Men kontrasten mot Stockholm eller bara Luleå var ändå påtaglig.
Till och med när jag bodde i Mexiko City var det fler som vågade leva med ansiktet synligt. Och då är homofobin minst sagt utbredd i Mexiko.
En jag dejtade där hade helt tvingats säga upp kontakten med sin djupt religiösa familj. En annan hade kidnappats (!) och dumpats på en parkeringsplats – antagligen för att skrämmas.
Men även den enda norrbottning jag kort dejtat berättade om skräcken inför att berätta för mamma. Och en lång process för familjen att smälta.
För att få en mer heltäckande bild av läget besökte jag nu i veckan RFSL i deras lokaler i centrala Luleå. Verksamhetsledare Joakim Isaksson Markström fick själv kämpa med att komma ut som ung.
Han berättar också om en plötslig medvind för organisationen, om hur deras arbete kunnat steppas upp sedan de fick nyanställa.
Det organiseras nu Prider runt om i Norrbotten. Från min egen bakgrund i HBTQ+Socialdemokrater känner jag igen det starka engagemanget – Norrbotten är vårt största distrikt.
Det som ändå oroar är att hbtq+organisationer ofta är starka där motståndet är som värst, där det verkligen behövs. Kanske säger den starka organiseringen lika mycket om vidden av problemet som styrkan i engagemanget.
Vad som spär på oron är rapporter om hur exempelvis en KD-politiker i Pajala uppmanat föräldrar att hålla barnen hemma från en hbtqi-teater.
Isaksson Markström berättar också om hur SD-politiker markerat mot sagoläsning med dragqueens. Eller hur en annan politiker rakt ut sagt till honom “Jag tycker inte du ska leva på det sätt du gör”.
Anti-woke har kommit till Norrbotten. Och det är oroväckande.
I länder där högerextrema får styra begränsas våra rättigheter. I Polen hade jag nyligen inte fått gå fritt i landets hbtqi-fria zoner.
Hade jag haft barn i Italien hade regeringen försökt strypa mitt föräldraskap. Hade jag varit lärare (som jag en gång var i Sverige) i USA hade jag haft munkavle av landets "don't say gay-lagar".
I Ryssland hade jag rent av klassats som terrorist.
Samtidigt är jag ändå hoppfull. Utvecklingen går åt rätt håll i Norrbotten. Kanske är jag präglad av det fina bemötande vi från hbtq+delegationen fick under vårt besök i höstas.
Eller inspirerad av de lokalpolitiker som startar hbtq+projekt, civilsamhället som sliter med Pride i januari i Gällivare eller paret i Sattajärvi som hissar regnbågsflaggan igen och igen även om den rivs ned.
Och det behövs. Jag kan inte sluta tänka på hur livet hade varit om jag själv vuxit upp i Kiruna, Tornedalen eller Överkalix.
Att komma ut tog många år för mig och var kanske det tuffaste jag gjort, men i mitt Stockholmsvimmel fick jag bara positivt bemötande.
Kanske hade jag ändå tagit steget för någon närstående även här. Men jag vette sjutton om jag vågat visa ansiktet på Grindr.