Den som följer politiska utspel och förslag från intresseorganisationer under ekonomiska kristider kan lätt få intryck av att det nu pågår en tävling om vem det egentligen är mest synd om, och vem som kommer att behöva ersättas först.
Om så är fallet, får man lov att säga att den tävlingen vanns med besked av storkonsumenter av elektricitet – trots att regeringen påstår att deras främsta prioritering är att bekämpa inflationen, brände de nästan hela sitt reformutrymme på just ett inflationsdrivande elstöd.
Det var ett kortsiktigt valfläsk som de har haft fullt upp med att rulla ut sedan dess.
Men under tiden har det som väntat blivit tydligt att det i själva verket är helt andra grupper som får ta den hårdaste smällen i dessa tider.
I en debattartikel i Aftonbladet föreslår Hyresgästföreningen att det borde införas en statlig hyresakut som ska fungera som utbyggnad och komplettering av bostadsbidraget.
Det är ett klokt förslag. Kristider är nu en gång inte en tävling. Men om man ändå ska försöka ringa in en grupp som har hamnat på efterkälken i vårt samhällsbygge måste man säga att det är landets hyresgäster.
De har länge dragit det kortaste strået på den boomande bostadsmarknaden. För medan den som äger sitt hus eller sin lägenhet under många år har haft möjligheten att inte bara belåna det till goda villkor, utan dessutom i många fall har kunnat göra en strålande bostadskarriär med miljoninkomster, har hyrorna bara fortsatt att gå upp.
Genom ränteavdraget har skattepengar gått till att finansiera yran på bostadsrättsmarknaderna i storstäderna, och delat in landet i två läger; de som äger, och de som inte gör det.
Och medan de stigande räntorna säkert är ett problem för en del av medelklassen, så bleknar det i förhållande till vad landets hyresgäster står inför.
Vi är inne i slutfasen av en avtalsrörelse som på grund av inflationen innebär att de senaste årens löneökningar har utraderats fullständigt.
Priset på livsmedel fortsätter att stiga – och i just detta ögonblick väljer hyresbolagen att kräva historiska hyreshöjningar.
De vill förstås hålla sig själva skadeslösa i kristider. Men sammantaget leder allt detta till att betydligt mindre pengar ska räcka till betydligt högre utgifter på exakt alla fronter.
Den högsta utgiften varje månad för hyresgästerna är just hyran, och att i det här läget sitta på händerna och inte göra någonting kommer oundvikligen att leda till en omfattande utslagning; konsekvensen kommer att bli vräkningar, hemlöshet och ett allt större bidragsberoende.
I förlängningen innebär detta även att dessa personer slås ut som möjliga hyresgäster och som ekonomiska subjekt. Och därför är det inte enbart de mänskliga, utan också de ekonomiska skadeverkningarna av en sådan utveckling oöverskådliga.
Ett land som ser en sådan utveckling framför sig, men inte gör någonting åt den, motverkar inte bara sina egna långsiktiga intressen; den sviker ett av de grundläggande uppdrag som utgör förutsättningen för att vår politiska och sociala gemenskap ska hänga ihop.
Därför handlar den grundläggande ekonomiska tryggheten i att kunna betala sin hyra inte enbart en rättvisefråga, utan en kärnfråga om vi överhuvudtaget vill kunna tala om att vi lever i ett fungerande system och en ekonomisk demokrati.
Detta är skadeverkningar som sker i detta nu, men som kommer att få konsekvenser för lång tid framåt. Därför måste regeringen vakna ur sin passivitet, ta upp Hyresgästföreningens förslag och äntligen börja föra en aktiv och fungerande ekonomisk krispolitik.