En oktoberdag för tre år sedan tog jag tåget till Kiruna för att se när dåvarande inrikesministern Mikael Damberg (S) tog första spadtaget för bygget av stadens nya polishus – en statlig investering på omkring 430 miljoner kr.
I ett kort anförande beskrev Damberg regeringens utbyggnad av polisväsendet i Sverige.
Han hade även grävt fram ett gammalt citat ur Polistidningen från 1904 som handlade om landets nordligaste poliskår i Kiruna.
"För oss i mellersta och södra Sverige är det svårt att sätta sig in, i hvad som kräfves av polismannen här uppe. Förhållandena äro så olika. Men så mycket är visst, att kärnkarlar måste de vara och i de allra flästa fall äro de det också."
Det är ord som var formade av sin tid. 119 år senare består poliskåren inte bara av "kärnkarlar".
Andelen kvinnliga poliser uppgår numera till 35 procent. Polisväsendet har, i likhet med hela samhället, blivit mer jämställt.
Däremot skiljer sig polisyrket och brottsligheten i en glesbygdskommun som Kiruna från vad som är fallet i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Förhållandena äro alltjämt så olika.
Dock är den polisiära närvaron lika betydelsefull som i storstädernas utsatta förorter. Även människor i Norrbotten betalar skatt och förväntar sig att rättssamhället fungerar, oavsett om det handlar kampen mot narkotika, stöldligor, våld i nära relationer eller något annat.
Sådant är också viktigt att komma ihåg i en tid när mycket av samhällsdebatten fokuserar på gängkriminaliteten i de större städerna.
Självfallet är det klokt att stärka polisens närvaro i de regioner där kriminaliteten är som störst och värst. Men det behövs också en glesbygdsfaktor när resurserna fördelas runtom i landet.
Det är inte vettigt, som sker, att en enskild polispatrull ska ta täcka och ta ansvaret för hela Jokkmokk, Gällivare och Kiruna – Sveriges till ytan tre största kommuner. Det skapar oacceptabelt långa insatstider.
Nu – tre år efter Dambergs spadtag – är det snart dags att inviga det nya polishuset i Kiruna
18 december sker den officiella invigningen av den drygt 10 000 kvadratmeter stora polisbyggnaden.
"Jag tycker att huset signalerar säkerhet och ger ett stabilt intryck", säger Anders Larsson, polisområdeschef i norra Lappland, i en intervju med NSD-reportern Maria Dahlgren.
Bra. Men viktigast för tryggheten i Malmfälten och andra delar av Norrbotten är att människor vet att det finns polispatruller som snabbt kan vara på plats om det sker något allvarligt.
Till exempel finns goda skäl för nya rikspolischefen Petra Lundh och hennes medarbetare att studera hur det fungerar i Norge.
I sitt slutbetänkande 2017 pekade den parlamentariska landsbygdskommittén på den norska modellen. Där finns tydliga nationella krav på insatstiden i de enskilda polisdistrikten.
- I städer/tätorter med 20 000 invånare och uppåt: Inom 10 minuter i 50 procent och 15 minuter i 80 procent av fallen.
- I tätorter med mellan 2 000 och 19 999 invånare: Inom 15 minuter i 50 procent och 30 minuter i 80 procent av fallen.
- I övriga områden: Inom 22 minuter i 50 procent och 45 minuter i 80 procent av fallen.
- Beroende på regionala förhållanden kan insatstiden variera mellan de olika polisdistrikten.
Man kan diskutera både för- och nackdelar med Norges modell. Men även den svenska regeringen och polismyndigheten måste hitta en väg för att säkerställa en god polisiär närvaro i landets gles- och landsbygdsområden.
Det är inget orimligt krav att det finns polis på plats i Sveriges samtliga 290 kommuner.