På kort sikt är det fortfarande omöjligt att se vad de pågående regeringsförhandlingarna kommer att landa i. Vad vi får för en regering, och vilken politik den regeringen kommer att föra, är det ingen som vet.
I ett något längre perspektiv är det också svårt att se vad som kommer att hända – hur länge kommer en sådan regering att kunna hålla ihop, och vad blir konsekvenserna av i riksdagsarbetet?
Det är det inte heller någon som vet – det är okänd mark som vi kommer att behöva pröva oss fram över. Det vi däremot redan nu kan se och börja dra några prövande slutsatser av, är ironiskt nog det som händer på lång sikt.
Det är uppenbart att svårigheten att bilda regering efter det här valet har tre grundläggande orsaker. Den första är det parlamentariska läget, där Sverigedemokraterna obstruerar och bryter den tidigare balansen mellan blocken.
Den andra är den svenska borgerlighetens fullständiga misslyckande med att hantera den nya situationen. Från socialdemokratisk sida har beskedet varit tydligt sedan flera år tillbaka: Vi behöver bryta upp blockpolitiken om landet ska kunna regeras.
Från det som en gång kallades ”Alliansen” har beskeden däremot varit en lång karusell av barnsliga och motstridiga utspel: I en surrealistisk föreställning på valnatten förklarade de sig som segrare, och röstade senare bort den socialdemokratiska regeringen.
Sedan dess har de långsamt nyktrat till, och genom pressen och de olika talmansrundorna stått för en lång rad utspel som pendlat mellan önsketänkande, ömsesidig bitterhet och ultimativa förhandlingsbud.
Det har varit pinsamt att se – och ännu pinsammare eftersom valresultatet inte var en överraskning för någon.
Hur kunde de inte vara förberedda på det? Och hur kan ett litet parti som Centerpartiet tillåtas ta hela regeringsbildningen som gisslan – och så naket visa att den betyder mindre för dem än deras egenintresse?
Annie Lööf har länge levt högt på att lova allt till alla och inte svara på hur det ska gå till. Det är inte att ta ansvar för Sverige – och Centern förtjänar alla svekdebatter de hamnar i.
Den tredje orsaken till den nuvarande krisen är nämligen att flera partier låtit det som traditionellt har varit styrande i svensk politik, samförståndsviljan och resultatinriktningen, stå tillbaka för principer och imagefrågor.
Låt oss bara hoppas att väljarna genomskådar dem, och belönar dem efter förtjänst i nästa val.