En av de frågor som kommer att debatteras flitigast i årets valrörelse är vad man ska göra åt de ”särskilt utsatta områden”, som man nu har kommit att kalla de bostadsområden som präglas av en omfattande social och kriminell problematik.
Det ska sägas att debatten har gjort vissa framsteg – det talas inte längre om ”no go-zones”, utan om den svenska polisens definition ”särskilt utsatta områden.” Den fungerar – men det gäller att hålla i minnet att det är just en polisiär definition som syftar på polisiära problem.
Det är problem som må vara aldrig så allvarliga – men man får inte lura sig själv att deras orsak enbart är en ordningsfråga, eller att de enbart kan lösas med polisiära metoder.
Det går inte heller att skylla dessa områdens problem på ”integrationen” eller på ett omfattande flyktingmottagande.
Faktum är nämligen att samhällsproblem alltid är betydligt mer komplicerade och att dessa områdens problematik har djupare rötter än så.
Hur uppstår segregation?
Den uppstår till exempel genom att man omvandlar offentligt ägda hyresrätter på attraktiva adresser till bostadsrätter, så att resursstarka individer samlas på ett ställe, medan de som saknar tillgångar bor på ett annat.
Hur förvärras segregation?
Det sker genom att samhällsservice och välfärd koncentreras till de områden där de röststarkaste grupperna bor.
Hur permanentas segregation?
Man skyller de problem som finns i ett utsatt område dels på dem som bor där, och dels på området själv. Så skapas ett socialt stigma, och klasskillnader som varar över flera generationer.
Den fråga vi borde ställa oss är hur man bryter segregation.
Den frågan kommer vi emellertid inte fram till, eftersom vi fortfarande är fullt upptagna med att svara fel på frågan om vad som orsakar segregationen.
Ibland kan det låta som om bostadsfrågan enbart handlar om att företagen behöver bostäder för sina anställda, eller att våra unga behöver ett hem när de får lust att flytta hemifrån.
Så är det inte – vi måste inse att bostadspolitiken vara ett kraftfullt verktyg för att forma och förändra hela vårt samhälle.
Det är den inte idag. I stället är vi upptagna med att diskutera ineffektiva lösningar på ett problem som vi av någon anledning ännu inte förstått, fast vi pratar om det precis hela tiden. Det är synd – för tyvärr påminner vi allra mest om någon som försöker reparera en trasig radio med en hammare och en spik.