Jag var i Umeå på Hoojas konsert i augusti och det var helt underbart röjigt. Till exempel: När Hooja frågade publiken om de kunde backa med släp blev svaret ett kraftfullt JAAAAA!
Slutsatsen för mig blir att flertalet måste ha ljugit – det är nämligen statistiskt helt omöjligt att ett helt publikhav kan den färdigheten. För det är svårt att backa med kåpsläp (undertecknad har försökt utan goda resultat).
Jag väljer dock inte att tolka publikens JAAAAA som att det var en hop av lögnare som samlats där i augustikvällen, istället ser jag det rungande jakande gensvaret som ett tydligt ställningstagande för praktisk kunskap. Ett JAAAAA för uppvärdering av själva görandets färdigheter.
Att backa med kåpsläp blir en således metafor för att kunna hantera livet bortom Stockholms kommungräns. En symbol för vad människor i Norrlands glesbygd måste kunna för att få till ett fungerande vardagsliv där det är långa avstånd, vinter stora delar av året, mörkt och kallt. Där man lakoniskt utbrister ”men hurra vilken seger” när man lyckats att överleva en bilfärd i snörök.
Just vikten av praktisk kunskap är något exempelvis den grekiska filosofen Aristoteles (384 - 322 f Kr) lyfte fram redan på sin tid. Kunskap är inte endast fakta och intellektuella resonemang, utan betydligt bredare än så.
Kunskap är kontextberoende – att kunna vad som krävs av en just där och då. Vad som krävs för att klara sig i en kontorsmiljö i en storstad är något helt annat än vad som krävs för att plocka hjortron på en myr där myggorna anfaller i svärmextas.
Och Hooja själv verkar ha reflekterat kring ämnet. I ett mail till DN:s musikjournalist Fredrik Strage skriver duon att ” […]om ingen längre kan fiska eller snickra eller klara sig i skogen, om man tar för givet att köttet alltid finns i charken, att värmen alltid strömmar i elementen…Vilka blir vi då? Och är det dit vi vill?”.
Strage skriver om musikduon i krönikan ”Inte ens musiksnobbar kan värja sig mot lokalpatriotiska Hooja” (20220211). Han gillar Hooja, precis som jag. Och precis som…resten av Sverige? För Hooja från Gällivare har ju inte bara rönt framgångar i Norrbotten/ Norrland. Detta trots att jag, som Kirunabo i exil, tycker att språket i musiktexterna och referenserna är väldigt lokala (Kiruna/Gällivarefärgat).
Men efter att Hooja spelat sig in på P3-listor, gästat TV4 och säljer slut på konsert efter konsert i vårt avlånga land vittnar det om att det jag uppfattar som lokalt snarare kanske är ...allmänmänskligt?
Texterna slår ju uppenbarligen an i fler än Gällivare- och Kirunabor (roligt: Kirunaborna förlåter duon för att de ser Kiruna som något som upplevs bäst i backspegeln).
Det verkar som om det bor en glesbygdsbo, en norrbottning, en norrlänning i många. Nu ska Hoojas nästan ofattbara framgång skildras i en SVT – dokumentär.
Producenten Charlotte Bhatt motiverar det i en intervju till SVT med: ”Jag tror att Hooja blivit så populära för att folk känner igen sig. Det finns glesbygd i hela Sverige” (20221113).
Hon är något på spåret. Det är uppenbarligen flera som inte känner sig hemma stors,tadsnormen. Kanske är intresset för Hooja också något av en corona-effekt. Vurmen för det ”enkla” livet fördelar, som vi tvingades till under pandemin, men upptäckt att vi ofta trivdes med: ”Bara glo in i väggen, samma som jag gjorde förra helgen”. Ett liv som inte måste levas i stadens epicentrum för att njutas av.
En trend efter pandemin verkar vara just drömmen om det mer avskalade livet. En flytt, eller drömmen om flytt, från stad till landsbygd. Och för dem som gjort det, lämnat storstaden för glesbygden, kommer insikten om att nya färdigheter – kunskaper – krävs.
Då är det bra att kunna backa med kåpsläp.