Hög tid att vinka farväl till valsedlarna

Det kanske säger mer om mig än jag i vanliga fall skulle vilja berätta – men en av de saker som känns allra starkast för mig är att var fjärde år gå till min vallokal och avge min röst.
Då går jag till den närmaste kommunala skolan som är söndagsstängd, jag tar emot mina valsedlar och tackar valsedelutdelaren för dennes insats innan jag går in och i hemlighet avger min röst – det är ett slags konstant, mitt i alla de förändringar som annars omger oss.
Jag är förstås inte ensam om att känna så, och det finns också goda rationella skäl till att rösten är så betydelsefull – vi skulle ha kunnat räkna upp dem alla, om det inte hade varit för att de var väl kända och att den här texten ska handla om någonting annat än det.
För visst har rösten en betydelse som är både symbolisk och reell, och visst är valdagen en dag fylld av både spänningar och farhågor som aktiverar hela samhället och gör oss alla till lite mer av medborgare och samhällsvarelser än vi kanske är någon annan dag.
Det är mycket som skiljer oss åt – men just denna dag går vi alla till samma plats och gör samma sak med samma betydelse, och redan det enkla faktumet har en stor betydelse i sig själv. 
Men en viktig del av röstandet man sällan tänker på är att själva avläggandet också är någonting så enkelt och så grundläggande som fullgörandet av ritual – att gå och rösta är meningsskapande i sig självt, men det är också att göra något som generationer av våra föräldrar och farföräldrar har gjort före oss.
Kanske är det därför som jag allra först tänker ”Nej!” när jag läser att Valmyndigheten i ett pressmeddelande föreslår hela 41 ändringar av valprocessen, och bland annat att partiernas valsedlar ska avskaffas. 
En viktig del av traditioner är ju att de fortsätter att vara som de alltid har varit, och i sådant kan varje förändring upplevas som ett hot.
Men i det här fallet är det bara att medge att det är hög tid att vi på allvar funderar på om det inte är dags att säga farväl till en hel del av de former som hittills har omgivit vårt röstande – för det har Valmyndigheten flaggat i flera år redan, och köerna som präglade det senaste valet var ett tecken på att allt trots allt inte fungerar som det ska.
Att rösta är en central rättighet – och som samhälle måste vårt främsta uppdrag vara att se till att det är enkelt att göra, att trösklarna för att göra det är låga och att det är lätt att göra rätt.
Att som i nuläget tvingas välja mellan en uppsjö av olika valsedlar i de tre olika valen fyller ingen som helst praktisk funktion, särskilt inte som försöken att introducera en viss grad av personröstning inte har väckt något större intresse hos valmanskåren.
Det tjänar enbart till att förvirra den som kanske inte har röstat förut eller är helt säker på hur man gör, och ökar risken för att någonting blir fel eller att rösten i allra värsta fall inte kommer att räknas.
Hur man väljer att göra i stället är av underordnad betydelse. Det som är betydelsefullt är att vi inte tvekar, låter bekvämlighet eller vår trygghet med de gamla invanda formerna styra vår föreställning om hur det borde vara i framtiden.
Val hålls med lyckade resultat i många längder och har hållits på många olika sätt genom tiderna – och därför måste röstandet följa med tiden och avspegla resten av samhället.
Annars finns risken att det enbart blir till en tradition och en ritual vars känslomässiga betydelse är stark, men vars egentliga syfte och praktiska genomförande är en smula oklara för alla som deltar i den.