När min ena son fyllde år radade han upp fyra gosedjur med ett handskrivet nummer på varje. Han klippte ett papper itu och bad mig skriva en instruktion: ”Välj en av lapparna och skriv numret” och så skapades valsedlar. Vi skulle alla rösta på vår favorit genom en sluten omröstning.
En anekdot som får mig att reflektera över demokrati i vidare bemärkelse än faktiska val. Hur en del av demokratin är det vi tar del av kulturellt i vår vardag. Hur kulturen ytterst bistår oss bevarandet och försvarandet av demokrati.
Kultur är ett vitt begrepp, men om vi tänker oss det i betydelsen teater, musik, litteratur, dans och konst, är en vanlig kritik att kultur inte bär sina egna kostnader. Hockeytabellen på text-tv har kanske fler läsare än kulturkritik. Jag vet inte om det är så, men vad ska avgöra att det ena är mer viktigt och värt att satsa på än det andra?
Hur mycket i samhället bär egentligen helt sina egna kostnader i alla sammanhang? De flesta vet säkert att många företag och entreprenörer en gång varit beroende av eller gynnats av bidrag, avdrag, inkubatorer, riskkapital, EU-stöd eller att en offentlig aktör burit risk på något annat sätt. Att även elitidrotten uppbär offentliga stöd och att den fula sidan av supporterkulturen ibland innebär stora kostnader för samhället.
Hockeykulturen i sig bärs inte i första hand fram av sargsponsringen eller de reklamdränkta tv-sändningarna utan har sin rot i föreningsdemokratin. Den manifesteras i de gemensamma sångerna, ramsorna och kreativa tifon. I det finns det kulturella kittet.
Inför Mello-helgen får barnen på sonens fritids tjuvlyssna på bidragen och rösta på sin favorit. Limpistolerna går ofta varma och häromveckan hade hela skolan en gemensam sångstund. De har projekt som spänner över alla åldrar som är både konstnärliga och innovativa. Att gå i korridoren är som att vara på vernissage bestående av ormar, gipsfigurer, vinterlandskap, robotar, bokreflektioner, pärlplattor och nyårsraketer. Barnen skapar kultur i sin vardag av sina upplevelser och nyvunna ämneskunskaper. Kulturella och estetiska uttryckssätt ger en grund för samtal och reflektioner. De bidrar till att sätta saker i sammanhang för barnen och på samma sätt fungerar kulturjournalistiken i våra medier.
Jag kan helt ärligt säga att jag ibland läser kultursidor och efteråt undrar vad jag egentligen läste. Det är just därför de behövs, för att de ställer frågor, ger kontext och får oss att vidga vyerna från senaste nytt på blåljusfronten och aktuella sportresultat. Kanske genom en recension av en utställning på Polismuseet eller tifon som visuellt uttryck för supporterkultur. Om ledarsidorna står för de ideologiska perspektiven står kultursidorna för demokrati i bredare bemärkelse.
Så hur gick det i gosedjursvalet? Det som fick mig att fundera på kulturens roll i demokratin. Vinnaren blev en sliten trotjänare. En medfaren kanin som både ställer upp i val, utgör skådespelare i improviserad dockteater och hänger med på Luleå hockeys matcher.