Vi får ibland höra att det som saknas i svensk politik är den tydliga konfliktlinjen mellan höger och vänster.
Att problemet är att socialister och borgare genom åratal av triangulering och kamp om samma mittenväljare närmat sig varandra allt för mycket, och sugit både alla konflikter och allt syre inom politiken.
Av förklarliga skäl hörs ropen på en tydlig konflikt mellan höger och vänster för det allra mesta från människor med hjärtat eller i varje fall sympatierna till vänster. Det är inte särskilt konstigt – när höger och vänster har ställts emot varandra i svensk politik har vänstern för det allra mesta avgått med segern; sällan hör du någon moderat se tillbaka med drömmande blick på alla de skattesänkningar de föreslog i valrörelsen 2002.
Men för svensk arbetarrörelse finns det alltid en frestelse i att tänka tillbaka på arvet från de år då den svenska välfärdsstaten skapades, och så njuta av gårdagens segrar ännu en gång. Från det minnet är steget tyvärr inte långt till att föreställa sig att det som saknas i svensk politik idag, är det som fanns i den då.
Det första problemet med det sättet att tänka är att historien inte upprepar sig – och att den som försöker göra det lätt riskerar att se dum ut.
Det andra problemet är att det också är en form av triangulering – ett sätt att anpassa din egen position efter motståndarens, som på sikt bara skadar din egen förmåga att orientera dig.
Men det allra största problemet är att det är en sorts önsketänkande, eller en sorts ideologiskt plockande av russinen ur kakan. Men de frågor som samtiden ställer kan inte besvaras av ett ideologiskt raster från en svunnen tids konflikter.
Det gäller frågan om invandring och solidariskt flyktingmottaggande i den Europeiska Unionen, som inte kan lösas som om vi fortfarande hade varit en isolerad stat i kontinentens utkant.
Det gäller frågan om sexuellt våld och sexuella övergrepp på arbetsmarknaden, som inte kan lösas – och kanske inte ens förstås – med synen på såväl arbete som sexualitet från ett genompatriarkaliskt samhälle.
Det gäller också frågan om klimathotet, som ställer en global utmaning till alla länder, och som inte går att jämföra med någonting i vare sig omfattning eller svårighet att lösa.
Det är frågor som skär rakt igenom gamla sätt att se världen på, och som varje modern politisk rörelse är tvungen att svara på.