Under söndagen fyller S-veteranen Thage G Peterson 90 år.
Hipp hurra, säger redaktören för denna ledarsida som haft anledning att tala med denna partilegendar många gånger under årens lopp.
Icke minst minns jag när jag hämtade Thage på Luleå Airport en fin oktoberdag 2011 för att vidarebefordra honom och mig själv till Harads.
Prästen Lennart Åström och Edefors socialdemokratiska förening hade bjudit in folket i byn till en heldag med diskussion och föreläsningar kring landsbygds- och regionalpolitik.
Under den ungefär en timme långa bilresan till Harads hann jag och Thage prata om mycket – bland annat turbulensen under dåvarande S-ledaren Håkan Juholt.
Mest blev det dock tal om ämnet för dagen – de lokala och regionala utvecklingsfrågorna som ligger både mig och smålänningen Thage varmt om hjärtat. Född och uppvuxen i Bergs socken har han alltid haft en stark känsla för livet utanför storstadsregionerna.
Som industriminister under perioden 1982-1988 bedrev han också en regionalpolitik som var offensiv och framgångsrik.
Till exempel var Norrbotten, Bergslagen, Blekinge, Hälsingland och Småland föremål för stora regionalpolitiska insatser.
Inte minst hade Norrbottenspropositionen, som Thage och S-regeringen presenterade i mars 1983, en enorm betydelse. Paketet räddade de gamla basindustrierna samtidigt som det bidrog till att bredda och utveckla näringslivet i regionen.
Utan dessa insatser hade norra Sverige och dagens gröna nyindustrialisering haft betydligt sämre förutsättningar.
På högerkanten fnös politiker och opinionsbildare åt den statliga paketpolitiken. Men det var smart att samla närings-, utbildnings-, forsknings-, kultur- och arbetsmarknadspolitiska insatser i särskilda Norrbottens-, Bergslags- eller Smålandspaket.
Det skapade en mer sammanhållen och genomtänkt strategi för de berörda regionerna. Fler departement och myndigheter drog åt samma håll. Det motverkade sektoriseringen och stuprörstänkandet som tyvärr är alltför vanligt i den statliga sektorn.
Politiken blev effektivare, vilket även bör vara en lärdom för dagens politiker i regering och riksdag.
I sin memoarbok ”Resan mot Mars” (Bonniers, 1999) skrev Thage själv:
”Alla satsningar blev naturligtvis inte framgångsrika. Men jag vågar påstå att det skulle ha varit mycket mörkare i dag i till exempel Bergslagen, Mellannorrland, Norrbotten, Blekinge och på Gotland om inte regeringen gjort några insatser under 1980-talet”.
Dessutom stärkte det socialdemokratins förtroendekapital i hela Sverige.
Efter valet 1988 fick Thage ett fint och välförtjänt brev från Sören Thunell, som då var chefredaktör för Hälsinge-Kuriren i Söderhamn och en av tungviktarna i gamla A-pressen.
”Jag är övertygad om att din satsning på de regionalpolitiska frågorna har varit av kanske avgörande betydelse för vårt partis regeringsinnehav ... Hade de mer teknologiska ekonomiska tänkarna fått bestämma hade vi oundvikligen drabbats av missmod i skogslänen”, skrev Thunell bland annat.
Det säger något om regionalpolitikens betydelse och är en viktig socialdemokratisk erfarenhet inför framtiden. Det handlar inte bara om att övertyga den urbana medelklassen och de många storstadsväljarna.
Socialdemokratin behöver ha ett program som funkar för både stad och land – en politik som håller samman Sverige och inte skapar klyftor och växande spänningar mellan människor och regioner.
Det var riktmärket för Thage G Peterson på 1980-talet – och det borde vara en strategi som funkar även i det moderna samhället.