Förra veckan deltog jag på ett spännande seminarium under två dagar i Umeå med temat ”DNA berättar människans och släktens historia”. Arrangörer var Skytteanska samfundet.
För er som inte känner till samfundet är det inget mindre än en kunglig vetenskapsakademi för Norrland. Det inrättades 1957 och har som syfte att ”stödja och främja såväl den vetenskap-liga forskningen som den andliga odlingen i allmänhet i Norrland, utgöra ett stödorgan för i Norrland befintliga institutioner och organ på den andliga odlingens område". En värdig uppgift!
På ett sätt knyter seminariet ihop de tankegångar som jag inledde i min förra krönika. Jag började med att ställa frågorna ”var är vi hemma? Vad är det som gör att vi känner oss hemma på en plats, i ett sammanhang, i tillvaron?”.
Min slutsats var att landskapet med sitt innehåll av både människor och minnen är viktigt för min känsla av var jag upplever mig höra hemma.
Men hemortskänslan kan missbrukas. Den kan användas för att bygga murar och stänga ute det som känns annorlunda, avvikande, farligt. Det som inte stämmer med våra värderingar just här och nu, de som vi så ofta tror är allmängiltiga och uråldriga. Det som uppfattas som genuint ”svenskt”.
På seminariet fick de 370 deltagarna ta del av ett antal forskare som berättade om den resa vi som människor gjort till vårt hörn av världen. Vi fick också lyssna till olika släktforskare som berättade om hur de använts sig av genetiska metoder för att spåra sina släktingar.
Är det någonting som blev fullständigt klart för alla oss som deltog, är att det inte går att prata om något ”enhetligt ursprung” för oss som idag lever här.
Vi har alla rötter i tusentals år av migration. Direkt den senaste istiden, som av forskarna kallas Weichselistiden, nått sin största omfattning för kanske 22.000 år sedan och började smälta undan, följde människorna efter.
De kom från söder och öster. De levde av jakt och fångst. De hade kulturella kontakter med andra grupper med andra näringsmönster.
De genetiska analyserna från gamla begravningar, visar tydligt att vi alla är ättlingar till invandrare. Visserligen över lång tid och från många olika håll, men i alla fall resultaten av migranter som av olika skäl kommit till norra Sverige. Det kan ha varit de rika resurserna i iskanten som drog, eller längtan efter att se något annorlunda.
Så, hemortskänslan ska vi inte låta någon kidnappa eller använda för sina egna syften.
Vi lever här och nu, men bär på vår egen historia, vår bakgrund, våra minnen och våra möten.