Har socialdemokratin sin framtid bakom sig?
Det är uppenbart om vi tittar på den långsiktiga väljartrenden att svensk socialdemokrati nu är tillbaka ungefär med det folkliga stöd som de hade för 100 år sedan. Cirkeln är på väg att slutas.
Som diagrammet ovan, hämtat från Wikipedia, visar är utvecklingen mycket tydlig. Och dystert för den som anser att socialdemokratins uppdrag inte är slutfört.
Huvudsakligen är detta ett resultat av faktorer utanför partiets kontroll. Värderingsförskjutningar i individualistisk riktning, fragmentiseringen av befolkningen – från homogen till heterogen – och maktens sönderfall från monocentriskt samhälle till multicentriskt, vilket drabbat såväl politik som näringsliv, framför allt beroende på globaliseringen.
Utbildningsnivå, folkvandringar och arbetslivets förändring har varit oundvikligt.
Viktigt är också att den mediala logiken trängt undan partiernas privilegier att dominera politiken. Folkrörelsedemokratin har blivit en publikdemokrati.
Frågan är om det finns en väg tillbaka till socialdemokratins storhetstid?
En tolkning av det som hänt är att socialdemokratin segrat sig till döds. Alla partier omfamnar idag den svenska modellens grunddrag, med en marknadsekonomi och välfärdsstat, där staten har ett övergripande ansvar för medborgarnas väl och ve.
Hur detta ansvar ska utformas debatteras, men inte själva grundidén om att det allmänna ska hjälpa alla i vårt land att förverkliga sina potentialer.
Vi vet att organisationer som gjort historisk succé får lätt nästan i vädret, övertygade om att deras succé främst beror på den egna förmågan och att gynnsamma omständigheter, tur och konkurrenters klantighet spelat mindre roll.
Den som hamnar på dekis bör därför uppvisa viss ödmjukhet.
Organisationer som är framgångsrika brukar också glömma att vara läraktiga och vakta sina centrala framgångsfaktorer – som i socialdemokratins fall, förstå att det är arbetet som är det viktiga, att de välståndsbringande krafterna inte enbart består av robusta omfördelningssystem.
Framgångsrika organisationer blir lätt en diverseverkstad som tror sig vara bra på allt. Och motgångar betraktas som tillfälligheter, eftersom det normala är att den egna sammanslutningen alltid är på topp.
Historien lär oss emellertid att även partier kan försvinna spårlöst när tiden vänder blad. Någon som minns Lantmannapartiet?
Framgångarna leder också till att det slarvas med nyrekryteringen av nyckelpersoner. De begåvade har kommit självmant, stått på kö, det har alltid löst sig.
Partier som har 100 riksdagsledamöter, men ändå ingen som anses duga till partiledare är ett sådant exempel. Minns att såväl Löfven som Andersson har hämtats utifrån. Ett parti som har den ordningen ska vara jävligt glada för sina 30 procent.
När framgångsrika organisationer får motgångarna skärps kraven på inre lojalitet, att inte bråka i motgångens tid. Organisationsföreträdarna lär sig att glada budskap premieras. Folk börjar ljuga för sig själva.
Organisationen kan i det här läget börja försöka inkorporera andra genom samarbeten och förvärv. Ungefär som gamla rockstjärnor tar blodtransfusioner för att kunna hoppa runt på scenen i två timmar.
I det här läget kan allt verka förlorat. Men det går att återvända till grundföreställningarna, som i socialdemokratins fall handlar om det enkla budskapet om arbete åt alla. En lön att leva på. Samt hjälp till självhjälp. Så att alla kan komma till sin rätt.