Jag är inte religiös. Trots det gjorde Kiruna kyrka ett starkt intryck på mig när jag besökte staden i veckan.
Precis som större delen av staden ska denna byggnad flyttas för att gruvdriften ska kunna fortsätta. För mitt inre såg jag den drygt 100-åriga kyrkan fraktas genom staden, men så kommer det inte att gå till.
”Vägarna är inte breda nog”, sa min guide som under dagen visade mig gruvan, förädlingsverket, och – innan jag tog tåget tillbaka till Luleå – kyrkan som år 2001 utsågs till Sveriges mest omtyckta byggnad. Den ska timras ner inför flytten. Tolv förgyllda skulpturer pryder kyrktaket, var och en döpt efter en känsla. Jag tycker mig känna dem alla i luften.
Hänryckning – Mörkret har lagt sig över staden när tåget kör in. På hotellrummet zappar jag mellan kanalerna och glatt överraskad inser jag att en film om Kiruna, ”Ömheten” av Sofia Norlin, visas på SVT. Filmen skildrar ungdomars liv med gruvan ständigt närvarande. De vidunderliga naturbilderna på tv-skärmen blir min första bild av staden och jag somnar upprymd.
Förtvivlan – 6000 människor måste flytta. Lösningarna är fördelaktiga för de flesta boende men för vissa kan det, utöver sorgen att behöva lämna sitt hem, bli svårt ekonomiskt.
För den som inte äger sitt boende och tvingas flytta till nyproduktion kommer boendekostnaderna på sikt att höjas.
Förtröstan – Samhällsomvandlingen kommer att få kännbara konsekvenser för alla kirunabor, men de flesta verkar överens om att den är nödvändig. Genom appen ”Flyttkollen” håller sig invånarna uppdaterade om när flyttlasset måste gå.
Ingivelse – På ett plank mot avvecklingsområdet har barn målat framtidens Kiruna. Det nya samhället som ska ta form kan kanske bli ett bättre samhälle, som fler kan vara med och forma.
Övermod – Kanske krävs en dos övermod för att ta sig an att flytta en stad. LKAB:s tillförordnade informationschef, Tina Benson berättade om ett annat nytt projekt där SSAB, LKAB och Vattenfall gått samman för att nå fossilfri ståltillverkning. Hybrit heter projektet som ska uttalas med betoning på den sista vokalen, annars ”låter det för likt hybris”.
Kärlek – Staden och gruvan tycks ingå i ett kärleksförhållande där den enas öde är tätt sammankopplat med, ja helt beroende av, den andres.
Sorg – På tåget från Kiruna kände jag sorg över att berättelser från gruvans Kiruna sällan når bortom länets gränser, annat än som rubriker om en stad som ska flyttas. De människor som under generationer hållit igång landets ekonomi genom att gå under jord får inte glömmas.
Svårmod – Samma dag som mitt besök i Kiruna träffades kommunstyrelsen för att fatta beslut om detaljplaner för den nya staden. Efter yrkande från Gunnar Selberg (C) och fällande röst från Roger Suup (S) återremitterades de.
För att godkänna detaljplanerna vill kommunpolitikerna ha garantier för betalning för den nya järnvägsstationen, LKAB menar att detta inte är möjligt. Den utdragna processen kan ha konsekvenser för gruvan i form av minskad produktion och personalneddragningar.
Som Gruvtolvans ordförande Ove Stålnacke uttryckte saken, ”De har haft många år på sig att tjorva igenom det här och nu står vi här”.
Blyghet – Detta får nog närmast beskriva min egen känsla när jag insåg hur mycket svart damm jag fått i ansiktet efter rundvandringen. Orutinerat kunde jag inte låta bli att klia mig på näsan. Jag vill undvika att detta blir en text om en stockholmares hänförda första möte med verkligheten, men det vore oärligt att inte nämna att besöket i gruvan gett mig nya perspektiv i grunden (ursäkta ordvitsen).
Fromhet – I en stad där varje familj har en koppling till gruvan är det inte underligt att dess fortsatta existens är av högsta prioritet.
Ödmjukhet – LKAB har i utformandet av samhällsomvandlingen lyssnat på privatpersoner och företagare. Även kommunpolitikerna har spelat en stor roll i projektet.
Andakt – Under flera år har samhällsomvandlingen skapat rubriker och ännu tycks det inte stå klart exakt hur omfattande den kommer att bli.
Andaktsfullt inväntar stadens invånare framtiden.