En resa till Kiruna är en verklig bildningsresa. Det finns mig veterligen inget bättre sätt att inhämta kunskap om den industriella och moderna revolutionen, än att åka till Kiruna och helt enkelt gå runt på gatorna och se sig omkring.
Kiruna är synonymt med samhällsomvandling. Detta är inget nytt, trots att utländska såväl som nationella medier kan få det att framstå som det i rapporteringen om pågående stadsflytt.
LKAB river ner berggrunder och bygger upp nya kvarter. På 10-talet såväl som på 60-talet såväl som på det nya millenniets 10-tal. Ur gruvans djupa tunnlar förädlas järnmalm och civilisation. Utan LKAB inget Kiruna, och vice versa förstås.
Du som inte gjort det, åk till Kiruna. Där ser du rakt framför dig industrikapitalismen med sin kulturella modernistiska överbyggnad. Arkitekturen berättar om ett 1900-tal där staten, kapitalet, kommunen och människorna satt i samma båt. Landets vackraste kyrka – en present från malmmagnaten Hjalmar Lundbohm. Ralph Erskine-husen – välfärdsstatens egna kyrkbyggnader.
Men det finns en annan sida av myntet. Industrikapitalismen har visat sig innebära sprickor inte bara i berggrunder.
Hur man än vänder sig har man arslet bak. Det finns ett orosmoln som, oavsett alla andra samhällsproblem vi måste lösa, hänger som ett det mörkaste täcket över hela världen. Det är klimatupphettningen.
Industrikapitalismen har tagit oss till en återvändsgränd. Det ekonomiska systemet betraktar naturen som en ren förbrukningsvara. Fossila bränslen har gjort det möjligt att under en kort historisk epok producera varor som aldrig förr.
Konsekvensen har blivit en hiskelig massa utsläpp av koldioxid. Framtiden ser katastrofal ut om utsläppen inte upphör.
Om jordens upphettning hamnar över två grader blir krisen definitivt oundviklig.
Akut matbrist, förorenad luft som inte kan andas och massdöd av livet i haven är några exempel. Industrin har lett oss till detta.
Industrin måste nu ta sig ur sitt fossilberoende. Eller, rättare uttryckt, människorna måste tvinga industrin att omvandlas.
Det gör människor också, genom politik och konsumentmakt. Och även om trycket är alltför modest och ambitionerna rör sig fram i en snigels takt, så pågår omställningen på några håll och kanter.
I grevens tid har LKAB, Vattenfall och SSAB startat samriskbolaget Hybrit Development. Ett samarbetsprojekt som siktar mot en fossilfri ståltillverkning år 2035.
SSAB är Sveriges största utsläppare och LKAB innehar plats nummer fyra på listan. Därför är Hybrit ett minst sagt angeläget projekt, som varje klimatkrisande politiker och medborgare borde följa med vaksamt intresse.
Omställningen handlar om ett antal led i produktionskedjan. Dieseldrivna fordon behöver bli eldrivna. Inte minst kan vi tacka vattenkraften för att den elen kan framställas fossilfritt.
Istället för att använda kolkraft för att förädla malmen till stål behöver vätgas användas – då blir restprodukten vanligt vatten istället för koldioxid.
Än så länge befinner sig den fossilfria produktionen på forskningsstadiet, utmaningen är att få den att fungera i stor skala. Nu byggs tunnlarna till en testgruva för pilotstudier i Kiruna. Mellan 2025-2035 ska försök i en demonstrationsanläggning genomföras. Därefter hoppas man på att ståltillverkningen ska kunna bli fossilfri från ax till limpa. Eller från malmfyndighet till stålrör, rättare sagt.
Ett alternativ är förstås att lägga ner hela verksamheten och säga tack och ajöss till sin industriproduktion och dess modernitet. Då skulle Kiruna förlora all ekonomisk funktion bortom museum, dit stockholmska bildningsresenärer kan åka för att filosofera över det svunna industrisamhället.
Jag vill verkligen mena att den industri som inte är klimatneutral om ett par decennier omöjligt kan vara kvar.
Hybrit-projektet måste lyckas, med andra ord. Det handlar om ren överlevnadsstrategi. För Kiruna och för Tellus.