När vi summerar året 2019 är den svensk som har satt störst avtryck i omvärlden inte någon av våra idrottare eller musiker.
Det är inte heller någon av våra politiker eller ens Svenska Akademien – utan en sextonårig politisk aktivist, som nyligen utsågs till Årets person av amerikanska Time Magazine.
Att hon är just svensk är i sammanhanget av underordnad betydelse. Hennes budskap är så långt ifrån nationellt och lokalt som det går att komma – det är globalt, och att hon är den första svensken som tilldelas utmärkelsen är bara av betydelse som en måttstock på hur långt det har nått; generationer av svenska utrikes- och statsministrar har kommit och gått i sina försök att påverka omvärlden, men ingen av dem har lyckats ställa sig i dess centrum på samma sätt som Greta Thunberg har gjort.
Hennes insats i att lyfta den pågående klimatförändringen från en passiv medvetenhet om att den pågår till en aktiv insats mot det rådande nödläget är imponerande – och den är i ordets sanna betydelse radikal.
Thunberg går nämligen till roten med det paradoxala tillstånd som vi lever i just nu: Vi vet att det finns ett hot mot det framtida livet på den här planeten, och att det är både akut och nära förestående. Ändå fortsätter vi att göra ursäkter och andra prioriteringar.
Vi vet att den globala uppvärmningen hotar att göra alla andra värden, ekonomiska och sociala, värdelösa – ändå fortsätter vi att tala om och prioritera en tillväxt som bygger på förbränningen av fossila bränslen.
Det är att vända en värld som har ställts upp och ner rätt igen – det är när allt kommer omkring svårt att föreställa sig att skådespelarna i en katastroffilm där en asteroid är på väg mot jorden plötsligt skulle släppa den med blicken, och i stället fokusera på vad de skulle äta till middag eller vart de skulle flyga på sin semester.
Ytterst ställer frågan om den globala uppvärmningen en central fråga om vårt politiska och ekonomiska systems legitimitet: Om det inte är förmöget att bevara och upprätthålla sig självt – vad är det då egentligen till för?
Greta Thunbergs insats är i sanning imponerande – men det allra mest chockerande är att det är på henne det här ansvaret har landat.
Hur kan det komma sig att en hel värld och en helt politisk kultur är så maktlös och så oförmögen att ta ansvar, att det krävs en osedvanligt modig sextonårig flicka för att – förhoppningsvis – ändra på det?