Sverige består av 2205 kilometer gräns. 586 kilometer av den skiljer oss från Finland med stor hjälp av Torneälven.
Min farfar föddes längs den gränsen, i byn Korpikylä år 1931. När jag var liten illustrerade han närheten till Finland med att han kunde se kriget på andra sidan älven från farstubron.
Torneälven var det som skilde Sveriges fred från Finlands krig. I farfars berättelser fanns det ofta risk för lite extra krydda och dramatik för att vi barnbarn skulle bli nöjda. Men när jag kör min hyrbil längs Torneälven och väg 99 förstår jag hur pricksäker farfars beskrivning av det finlandssvenska landskapet ändå var.
Om kriget slår till på andra sidan igen är det bara älven som skyddar mig.
I änden av samma älv ligger staden Haparanda-Tornio, en stad uppdelad i två länder. Nationsgränsen tvingar fram två kommuner med två kommunhus och två administrationer. Haparanda och Torneå.
Här handlar det inte om att det är ”nära till Finland”. Haparanda ligger i Finland. Torneå ligger på samma sätt i Sverige. Finska är lika vanligt som svenska och kulturen är densamma oavsett på vilken sida du befinner dig.
När jag träffar kommunstyrelsens ordförande Peter Waara (S) i Haparandas kommunhus berättar han hur nationella företrädare ofta chockas av hur kommunerna vuxit ihop. Han brukar ta med sig besökande ministrar till den nionde våningen i Torneås kommunhus och be dem peka ut gränsen. Det går inte riktigt. Gränsen mellan Finland och Sverige flyter ut till oigenkännlighet i Haparanda-Tornio, precis som Torneälvens vatten i Bottenviken.
Allt började med en simhall. När Haparanda simhall byggdes på 1960-talet öppnades den upp även för Torneås invånare. Sedan dess har kommunerna blivit en och samma stad med bland annat gemensamt avloppsreningsverk, skola och räddningstjänst.
Samtidigt är nationsgränsen synligare här än på någon annan plats i landet, när den strular till det.
Haparanda kommun har högst arbetslöshet i Norrbottens län på 11,9 procent (augusti 2016). Men enligt Peter Waara är den statistiken är osäker, eftersom att den inte räknar med att haparandabor kan arbeta i Finland. Den som räknas som arbetslös i Sverige kan mycket väl ha sysselsättning på andra sidan landsgränsen.
Om arbetsförmedlingens siffror säger Waara två saker: Han vet att de inte stämmer, men han vet inte hur de egentligen ser ut.
Ett annat exempel på hur gränsen gör sig påmind är hur Haparandas geografiska guldläge inte tas tillvara. Från Haparanda når järnvägen ner genom hela Finland och Sverige.
Kapitalismen, i det här fallet personifierad av Ingvar Kamprad, har däremot inget problem att se bortom nationsgränser. För tio år sedan öppnade Kamprad ett nytt Ikea-varuhus i Haparanda istället för i den större staden Luleå.
Valet gjorde att han fick tillgång till potentiella kunder i både Finland och Sveriges nordligaste delar, men även Ryssland och Norge. Inom tre timmars bilfärd har varuhuset ett upptagningsområde på upp emot en miljon invånare.
Peter Waara inleder vårt samtal med en tanke om hur nationalismen tidigare varit starkast vid landsgränserna. Där skillnaden mellan vi och dom blir som tydligast. Men genom samexistensen vid den finlandssvenska gränsen har nationalismen bytts ut mot en gemensam tornedalsk identitet.
Två mil från Haparanda ligger den finska staden Kemi. Där grundades den högerextrema rörelsen ”Soldiers of Odin”. Hösten 2015, när många flyktingar från framför allt Irak reste genom Sverige till Finland, ville nationalisterna att gränsen till Sverige skulle stängas.
Peter Waara berättar hur han då, lite skämtsamt, tänkte ”lovar ni att inte komma hit då?”. En helt ohållbar tanke för den som lever i Haparanda-Tornio-regionen.
”Soldiers of Odins” mål var troligtvis inte att hålla svenskarna ute, endast de irakiska flyktingarna som symboliserade något annorlunda. På samma sätt motsätter sig sverigedemokrater i Tornedalen inte finländare. Även i nationalismen suddas nationsgränsen ut.
Kring den 586 kilometer långa, obefintliga gränsen har en ny identitet skapats, den tornedalska.