Gunnar Sträng (Sveriges finansminister från 1955 till 1976) höll i de offentliga finanserna med järnhand. Ibland hette det att Olof Palme var statsminister i Gunnar Strängs regering.
Sträng var emellertid inte bara en urstark finansminister. Han hade även ett stort engagemang för litteratur, konst och kultur.
Gunnar Sträng föddes 1906 och växte upp i ett fattigt arbetarhem. Men hans mamma Anna hade ett stort litterärt och politiskt intresse. Hon idkade ofta högläsning ur tidningar och böcker för sin son.
Från det han var sju år fick han även gå och hämta hem ett exemplar av tidningen Social-Demokraten från kommunalarbetarnas omklädningsrum i renhållningsverket i Lövsta där pappan jobbade. I hemmet byggde han som barn upp ett mindre bibliotek med böcker av Jack London, Leo Tolstoy, Alexandre Dumas, August Strindberg och andra klassiker.
Tillsammans med arbetarfamiljerna i samma hus köpte Strängs familj dessutom ett exemplar av Allers Familjejournal som gick runt bland de boende.
Allt detta gjorde att Sträng tidigt upptäckte nya världar och insåg värdet av att läsa, bilda sig och vidga sina vyer.
Det präglade Sträng även som politiker. Särskilt månade han om dagstidningen. Det var ingen tillfällighet att han som finansminister gick i bräschen för införandet av det statliga presstödet 1971. Han ansåg att dagspressen hade en särskild betydelse.
Vid invigningen av Piteå-Tidningens nya hus 1979 talade Sträng med värme om tidningens roll som nyhetsförmedlare, som gav människor ”andliga och kulturella upplevelser, en möjlighet att via bokrecensioner följa den litterära aktiviteten, en chans att berika sig på vetenskapens skilda områden”.
”Tidningen är den bästa pedagogen”, fastslog Sträng.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan 1970-talet. Vi har haft teknisk utveckling som vänt upp och ned på hela medie-Sverige. Papperstidningen är på väg ut. Fler och fler konsumerar istället nyheter, sport, kultur, debatt och politiska kommenterar i digital form via sin mobiltelefon eller läsplatta.
Följaktligen har det varit nödvändigt att göra om den statliga mediepolitiken, vilket också är bakgrunden till att Strängs gamla presstöd omvandlats till ett mediestöd som är anpassat till den nya digitala verkligheten.
Men mitt i alla förändringar gäller det att inte kasta ut barnet med badvattnet. Precis som på Strängs tid gäller det att slå vakt om tidningens speciella roll som allsidig informationskälla, debattforum och för människors ”andliga och kulturella” utveckling, liksom om en mångfald av pressröster i hela landet. Även i digital form har tidningen en viktig demokratisk funktion.
Av det skälet bör ansvariga kulturpolitiker i regering och riksdag lyssna och ta intryck av kritiken som nu kommer mot det nya mediestödet.
”Det slår mot mediemångfalden”, varnar Daniel Färm, vd för socialdemokratiska Aktuellt i Politiken, en av de tidningar som inte beviljas allmänt redaktionsstöd i det nya systemet.
Samma öde har även drabbat vitt skilda publikationer som tidskriften Fokus, det liberala nyhetsmagasinet Nu, Feministiskt Perspektiv, socialistiska Flamman samt högertidningar som Bulletin och Nya Tider.
Det är ännu för tidigt att säga exakt hur förändringarna i mediepolitiken kommer att slå. Det nya regelverket har bara funnits i nio månader. Men risken är att en snål mediepolitik gör att ett antal tidningsröster försvinner och att Sverige blir ett tystare, mindre upplyst, land.
I riksdagsbeslutet 2023 talades om en kontrollstation efter fem år för att studera konsekvenserna av det nya mediestödet. Men det finns inga skäl för att vänta med en översyn så länge. Då kan det vara för sent att göra något i en snabbt föränderlig medieverklighet.
Alltså behöver kulturminister Parisa Liljestrand (M) agera redan nu.
Det vore en sorg och bedrövelse om Sverige får ett medielandskap med ännu mer enfald och mindre mångfald. Även i dagens Sverige behövs en mediepolitik som genomsyras av Strängs syn på vikten av att stimulera läsande och bildning.