Det börjar närma sig första maj. Arbetarrörelsens högtidsdag.
En dag där vi enade ska stå upp för våra rättigheter, tankar och idéer. För rätten till ett tryggt arbete, till bostad, till utbildning - men också till rättssäkerhet, jämlikhet, rättvisa och människovärde.
Det är en dag för att minnas våra segrar, men också en dag för att tydligt se vilka hot vi ser framför oss.
Våra grundläggande rättigheter är något många har vuxit upp med att aldrig behöva försvara. De har bara funnits där.
Men livet börjar bli tuffare och allt som tidigare känts så självklart är inte det längre.
I år vilar något tungt över parollen om solidaritet.
Skillnaden mellan människor visar sig starkt i vårt samhälle. Ekonomiska skillnader, klasskillnader, men nu också förslag om skillnad när vi står inför lagen.
Regeringen har nyligen presenterat en utredning om bristande vandel.
En utredning som föreslår att människor ska kunna bli av med deras uppehållstillstånd och utvisas på grund av olika tveksamma anledningar.
Det kan handla om att ha umgåtts med fel personer, att ha fått flera parkeringsböter, att ha varit misstänkt för brott utan att ha dömts.
Förslaget öppnar upp för att människor som har levt i Sverige under många år kan ryckas upp ur sina liv på grund av misstankar, anonyma tips eller fel umgänge.
Det handlar om att staten ska kunna fatta livsavgörande beslut baserat på intryck av hur en människa är.
Förslaget är mer än en juridisk teknikalitet. Det förflyttar gränsen för vad som är rättssäkert.
Det urholkar principen om att man är oskyldig tills motsatsen bevisats.
Och det skapar en ny kategori människor i Sverige. De som lever under ständig hotbild, utan att ha gjort något fel.
Utredningen om bristande vandel är ett hot mot rättsstaten. Men det är också ett test för oss. Ett test på hur mycket vi är beredda att försvara när det verkligen gäller.
Ska vi tillåta att människor behandlas olika inför lagen beroende på vart de är födda? Ska vi stå och titta på när våra grundläggande rättigheter börjar delas ut som privilegier?
Det är lätt att glömma, men arbetarrörelsens historia är också en berättelse om att stå emot när staten går för långt.
När människor på 1800-talet strejkade för sina rättigheter blev de kallade för bråkstakar, kriminella och opålitliga.
När kvinnor krävde rösträtt blev de beskyllda för att förstöra samhällsordningen.
När invandrade arbetare organiserade sig på 70-talet möttes de av misstro och motstånd.
Men de stod upp, för rättvisa ska inte vara beroende av ursprung, kön, bakgrund eller klass.
Vi samlas varje första maj för att vi tror på idén om att vi är starkare tillsammans. Att vårt samhälle ska vara byggt på solidaritet, jämlikhet och allas lika värde.
Som arbetarrörelsens röster måste vi stå upp för rättssäkerheten, för människovärdet och rättvisan.
Med allt som sker i världen är det dessutom viktigt att vara rättvis i hur man bearbetar saker och ting.
Att vara emot kriget i Ukraina, likaså folkmordet i Palestina. Viktigt att våga prata om det när vi samlas, inte föra tystnadskultur när barn bränns till döds.
Det är inte ansvarsfull politik att rasera rättsstaten och skapa lagar som skiljer människor åt i människovärde.
Regeringens utredning är inte bara ett hot mot enskilda människor, det är ett hot mot oss alla.
För när vi börjar tumma på rättsstaten för vissa är det bara en tidsfråga innan det drabbar fler. Vi måste säga ifrån.
Vi är starkast tillsammans, det har vi alltid varit, just därför kan vi inte stå och vara tysta. För de rättigheter vi tar för givet idag kan vara borta imorgon.