Det där med att gräva i sin släkthistoria kan vara både smärtsamt och lärorikt. Det är en erfarenhet jag gjorde när jag skrev boken "Vi är inte maskiner!". Där skriver jag om min mormor och min mamma och hur samhället förändrats.
Min mamma var född i ett skogsarbetar- och småbrukarhem vid Torneälvens strand. Mormor Sofia dog i tbc 1951, när mamma var i början av tonåren. Morfar Hugo tog, så gott han kunde, hand om de fyra barnen och försörjde familjen på framför allt skogsarbete, timmerflottning och diversearbete hos kommunen. De hade det tufft ekonomisk och det behövdes inte mycket för att hushållsbudgeten skulle gå med underskott.
Äldre syskon, som börjat jobba tidigt, och släktingar bidrog till hushållsekonomin. En tid innan mormor gick bort erbjöds familjen stöd från fattigvården, men de bestämde gemensamt att tacka nej och försöka klara sig på det man kunde skramla ihop. Fattigvårdens individuella behovsprövning upplevdes som alltför kränkande och stigmatiserande.
Som 15-åring började mamma arbeta på Posten, senare som växeltelefonist och de sista åren jobbade hon i skolbespisningen vid Vittangi grundskola. Däremellan var hon hemma och tog hand om mig och min syster. Hon blev bara 56 år och gick bort 1992 i den hjärntumör som plågade henne det sista levnadsåret.
Mamma fick dö hemma i sin säng på Strandvägen i Vittangi. Jag, min syster och vår pappa skulle aldrig ha klarat av att ta hand om henne på slutet om inte framför allt mammas systers familj ställt upp så som de gjorde. Men där fanns också andra släktingar och vänner i byn som stöttade. De visste att det där med solidaritet inte är en barmhärtighetsgärning, utan handlar om att den hjälpande hand du sträcker ut i dag kan du själv behöva i morgon. Men den hjälpande handen kom inte bara från vår närmiljö i Vittangi.
När vi vårdade mamma i hemmet den sista tiden låg hon till sängs ett stenkast från sitt föräldrahem, där mormor 40–50 år tidigare vårdats. Men det fanns en viktig skillnad jämfört med hur det var när mormor var sjuk. Mammas sjukdom ledde inte till att familjen gick på knäna ekonomiskt. Mellan mormors och mammas sjukdomstid hade något hänt. Välfärdsstaten, som min föräldrageneration byggt upp, fanns där. 1990-talskrisen hade ännu inte slitit upp stora revor i välfärdssystemen.
Vår familj behövde aldrig fundera på om vi skulle behöva söka försörjningsstöd, det som på mormors tid kallades för fattigvård. Mamma fick förtidspension den sista tiden hon levde. Vi anhöriga som tog hand om henne fick närståendepenning. Sjukvården fanns på plats både i hemmet och när hon behandlades eller var inlagd på sjukhus.
Mamma fick den bästa sjukvård och omsorg som fanns att få. Hemsjukvårdspersonalen, som regelbundet kontrollerade så hon fick rätt mängd morfin, stöttade också oss andra i familjen med samtal när det behövdes. Välfärdsstaten fanns på plats, bokstavligen och högst påtagligt. Det var inget skamligt eller stigmatiserande i detta. Här tror jag man finner det som var kärnan i mina föräldrars politiska uppfattning. Ytterst handlar det om frihet för arbetare. Kärnan i det som kallas för generell välfärdspolitik.
Senare i livet har jag förstått att min familjehistoria är en av orsakerna till att jag blev facklig välfärdsutredare. Vi har inte blivit de vi är i ett tomt vakuum. Historien spelar roll.