Inför valen 2010 drev vi unga sossar att ålder skulle finnas med på Socialdemokraternas valsedlar. Vi fick igenom det i många kommuner och till dåvarande landstinget och Riksdagslistan. Det var inte populärt bland alla, men precis som när S införde vartannat kön i början på 90-talet så var det genom att synliggöra som vi kunde utmana åldersstrukturerna och driva fram en förändring.
Fler unga valdes in i de beslutsfattande församlingarna i Norrbotten. Med tiden uppstod ett nytt ’problem’. Jag kunde få kommentarer i stil med ”vi väljer en massa ungdomar, men de slutar bara”. Mitt svar var då och är fortfarande 15 år senare, att vi därför behöver välja ännu fler. De yngre rör på sig, men har de aldrig fått ett förtroende i politiken så minskar sannolikheten att de engagerar sig senare i livet. En realitet som jag tror gäller för hela den ideella sektorn.
Trenden är en minskning av unga i föreningslivet. Regeringen har föreslagit länsvisa prisceremonier och lunch med statsministern för att uppmärksamma unga eldsjälar. Den minnesgode kommer säkert ihåg när arbetsmarknadsminister Littorin (M) ville kora och äta lunch med Årets arbetare. Fast ja, de som är unga idag, födda efter 2006 minns naturligtvis inte detta.
Alla gillar vi hyllningar för de som hyllas bör, men det visar sig att det unga engagerade helst önskar är något så oglamoröst som långsiktig finansiering och stödfunktioner. Det är ganska logiskt. De flesta ideella vill ha fler medlemmar och aktiviteter snarare än ceremonier.
Det ena behöver inte utesluta det andra, men priser är kosmetika när regeringen samtidigt kraftigt försämrar för civilsamhället genom att successivt montera ner förutsättningarna för studieförbunden och folkhögskolorna. Utbildning och en plats att vara på är två saker som säkerställer föreningslivet.
Parallellt med detta väcker Kristdemokraterna liv i sitt gamla förslag om fritidscheckar, nu kallat fritidskort. Syftet är gott, men den som tror att det här leder till ett mer tillgängligt föreningsliv tror jag bedrar sig.
Snarare skapar det än mer lukrativa affärsmodeller för de företag som poppat upp och säljer gympa, fotboll och dans med glansiga reklamblad. Ofta organiserat i kommunala sporthallar till priser som är högre än ett familjemedlemskap i valfri lokal idrottsförening. Bara att promemorian använder begreppet 'utförare' borde ge en insikt om vart det här planet kan slutta.
I konsekvensbeskrivningen skriver Socialdepartementet att förslaget kan leda till att aktörer börjar ta betalt för att kunna omfattas av fritidskortet.
Regeringen riskerar alltså att tvinga föreningar att ta betalt för aktiviteter i mycket större utsträckning. En bedömning är också att systemet kan leda till ökad administration för ’utförarna’.
Pengar för att köpa in material och utrustning på föreningsnivå, hålla inga eller låga avgifter för cuper och läger, differentierade hyror i lokaler och arbetsgivarnas stöd för de som lägger sin fritid på att skapa en meningsfull fritid åt andra. Det är så vi bäst säkrar engagemanget hos både ledare och deltagare.
Vill vi att unga ska engagera sig då behöver vi vuxna själva också agera som förebilder och bjuda in, ge stöd och lämna plats.
Det går att betala dyra pengar för barns fritid. Det går däremot inte att betala sig till det värde för ett lokalsamhälle och de erfarenheter att vara föreningsaktiv ger. Menar vi allvar med att det är viktigt med unga engagerade är det med generella ekonomiska stöd, företagssponsring och fungerande stödfunktioner vi bäst levererar det.
Föreningslivet är bland det finaste vi har i det här landet. Freda det från marknadsmekanismerna.