Den 7 oktober förra året inledde terrorgruppen Hamas en brutal attack som ledde till att omkring 1 200 israeler miste livet.
Detta var en fruktansvärd handling, utan tvekan. Men att använda denna tragedi för att rättfärdiga Israels pågående våld mot den palestinska civilbefolkningen är inget annat än ett grovt brott mot folkrätten.
Folkrätten ställer krav på att alla parter i en konflikt måste skilja på militära och civila mål, samt göra allt för att undvika onödigt civilt lidande.
Israels rätt till självförsvar är självklar, men det vi nu ser i Palestina är inte enbart en militär insats mot Hamas.
Bombningarna av tätbefolkade områden, blockader som orsakar svält och det urskillningslösa dödandet av civila, däribland barn, utgör krigsbrott och brott mot mänskligheten.
Sveriges roll i detta är djupt oroande. Sverige, som tidigare varit en stark röst för fred och mänskliga rättigheter, har nu förlorat mycket av den respekt som det har byggt upp internationellt.
Den svenska regeringen, som vid flera tillfällen i FN röstade emot en vapenvila i Gaza, tog alldeles för lång tid på sig att ändra sin ståndpunkt.
Medan våra grannländer, som exempelvis Norge, tidigt drev på för vapenvila och humanitära insatser. Sveriges beslut dröjde, vilket sände en tragisk signal om vilka värden som vi som land står för.
Ett år efter Hamas attack ser vi ingen ljusning i konflikten. Tvärtom, våldet trappas stegvis upp, och risken för att fler aktörer i regionen dras in ökar.
Det som krävs nu är en fredlig lösning, där både israeler och palestinier kan leva sida vid sida.
Det krävs ett omedelbart stopp för Israels övervåld i Gaza och en genuin strävan efter en hållbar fred mellan Israel, Palestina och övriga aktörer i regionen.
Sedan Israels bombningar och blockader inleddes har, enligt UNICEF, omkring 14 000 palestinska barn dödats.
Den brutala verkligheten är att dessa attacker inte handlar om självförsvar. De utgör snarare ett systematiskt folkmord som saknar hänsyn till de civila villkoren i Gaza och Palestina som helhet.
När vi ser bilderna på bombningarna och förstörelsen är det omöjligt att inte känna en djup förtvivlan.
Vi alla har ett ansvar att agera – att lyfta rösten för de oskyldiga och att pressa våra ledare att återigen stå upp för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Framförallt har Sveriges politiker ett ansvar att agera.
För i slutändan är det makthavarna i Sverige som bestämmer Sveriges hållning och det är Sveriges makthavare som kan gör skillnad, som kan besluta om politik som kan vara en del i vägen att få slut på Israels fruktansvärda bombningar.