Häromveckan blev det stora rubriker, när finansminister Magdalena Andersson (S) bjöd in företrädare för Sveriges tillväxt- och exportindustrier för att samtala om bostadsbristen i Sverige.
Bristen på bostäder, menade man, var ett hot mot tillväxten, och överallt i rapporteringen fanns en liten ton av hopp – om problemet är så stort att det hotar tillväxten, verkade texterna säga, då måste vi väl ändå ta oss samman och lösa det?
På sätt och vis framställer situationen problemen som präglar svensk bostadspolitik i blixtbelysning, och kastar ljus över problemets själva rötter; att tillväxten hotas är ett samhällsproblem, men att människor inte har någonstans att bo är det inte. Tillväxten är ett område som våra politiker har ansvar för, och måste göra någonting åt – bostadsbristen är det inte.
Ja, vill man uttrycka det riktigt elakt, kan man säga att boendet – som vi väl alla kan vara överens om är en rätt viktig del av livet – har förvandlats från ett mål i sig, till ett medel för att smörja tillväxthjulen.
Bakgrunden till problemet går, som så ofta i svensk bostadspolitik, att föra tillbaka till det tidiga nittiotalets skuld- och fastighetskris. Vid den tiden monterades de statliga subventionerna till bostadsbyggandet, och i deras ställe skulle en fri marknad ta över.
Sedan dess har också stora delar av bostadsbeståndet i Sverige privatiserats, och i stället för privata, kooperativa eller allmännyttiga fastighetsbolag äger nu allt fler sina egna hem.
Det är ett tydligt exempel på hur en ideologiskt borgerlig politik – som inte heller Socialdemokraterna är oskyldiga till att ha fört – fungerar: Det som tidigare var en gemensam resurs och ett gemensamt ansvar, har nu förts över på varje enskild medborgare.
Det är en utveckling som ofrånkomligen gynnar det här samhällets starka, som ökar klyftorna och missgynnar de svaga.
Det är en händelse som liknar en slump att statsskulden under samma tid har gått ned, medan hushållens skuldsättning har ökat i samma utsträckning. Det betyder att det nu är löntagare och familjer som sitter med Svarte Petter på handen, nästa gång krisen slår till.
Visst är det bra om företagens behov sammanfaller med våra, och man kan få tillväxt och bostäder på en och samma gång. Men vore det inte ännu bättre att göra politik av det som idag är ekonomi – och förvandla bostadsbyggandet från medel till mål?