I slutet av augusti förklarade stora delar av Moderaterna att de inte längre hade förtroende för Anna Kinberg Batras förmåga att leda partiet.
Det kan knappast ha kommit som en överraskning för någon – att förklara sitt misstroende tycks ha blivit en moderat favoritgren det senaste året.
Att de inte heller har förtroende för sig själva är liksom ingenting mer än en logisk slutpunkt för den processen.
Man kan i sitt stilla sinne undra hur många månader deras förtroende för en egen regering i nuläget skulle räcka. Att döma av det rådande opinionsläget är det dock en fråga vi aldrig kommer att få besvarad.
Men långt viktigare än den moderata oredan, är att Kinberg Batra sällar sig till en liten grupp svenska partiledare som blivit avsatta redan innan de fått chansen att leda sina partier i ett allmänt val; där gör hon sällskap med det senaste tillskottet innan henne, socialdemokraten Håkan Juholt.
Man kan säga mycket om Juholts och Kinberg Batras korta stunder i rampljuset. På sätt och vis hamnade de båda i kläm mellan stora grupperingar i sina egna partier, och på sätt och vis var de båda ansvariga för att göra situationen omöjlig att reda ut för sig själva. Men ytterst avgick de båda för tre saker: Vikande opinionssiffror, negativ uppmärksamhet och en intensiv mediebevakning av deras snedsteg.
Och även om jag inte har mycket gemensamt rent politiskt med Kinberg Batra, och jag som socialdemokrat är tacksam för att partiet leds av Stefan Löfven, kan jag inte låta bli att bli en smula oroad av den utvecklingen.
Ska vi verkligen börja sparka förbundskaptenerna för våra landslag, bara för att vi förlorar träningsmatcherna innan turneringen har börjat och sportjournalisterna hade velat se en annan startelva?
I den upphettade mediekulturen verkar det som om allt blir en ”skandal” och som om allt som är en ”skandal” oundvikligen måste leda till någons avgång. När avgången har skett är drevet färdigt. Men vi glömmer då att en persons avgång faktiskt inte är att utkräva ansvar – det leder tvärtom till en personfixering och en syndabockskultur, där det alltid är individernas fel, men aldrig det politiska idéernas eller systemets.
Det man gör när man avsätter ministrar i förtid är att beröva de svenska väljarna möjligheten att yttra sig och utkräva politiskt ansvar av sina företrädare. Det gör de allra bäst och tydligast var fjärde år i allmänna val – inte i opinionsundersökningar.